Efter ej fullt en timma återkom Alfred Lövstam till sin hustru. Hans hela utseende vittnade om den stora lycka, som vederfarits honom.
- Du har fått plats, Alfred, jag ser det på dig, hälsade honom hans hustru.
- Ja, jag har fått; eller kanske är det snarare du, som fått det. Jag? Ja visst! Vem är det hos, Alfred? Hos »tvärviggen», din, min vän. En sällsam tvärvigg den där reskamraten du hade, baronen Hugo Valdemar Montair, bottenrik, ägare till bland andra gods även Fredensjö med tillhörande tegelbruk och såg m. m. Han vill ha dig till sitt Fredensjö, och jag får följa med på nåder förstås. Hör du, Hildur, huru uppförde du dig egentligen i hans sällskap, eftersom han synes ha blivit alldeles stormförtjust i dig; det där är ju betänkligt?
Mannen såg på sin maka och blinkade finurligt. Fru Lövstam var under vanliga förhållanden alls icke obenägen för slikt oskyldigt skämt; men för ögonblicket greps hon av ett överhandtagande allvar. Hon erinrade sig synnerligen väl, vad som försiggått i kupén, då hon haft sällskap med den gamle gentlemannen.
Det hade börjat med ett litet missöde, tillställt av pojkarna och deras södertäljekringlor. Med några vänliga ord hade den »förolämpade» blidkats och genom fortsatt kärleksfullt bemötande hade han gjorts en smula meddelsam och intresserad. Hildur hade känt sig lycklig över sakens förlopp, men sedermera ej avsevärt reflekterat däröver. Var det möjligt att hennes vänlighet och hennes kärleksfulla bemötande skulle så snart och så rikligen belönas! Saken tycktes henne nästan ofattlig, men sin vana trogen prisade hon i sitt hjärta Gud, från vilken all god gåva kommer.
Då hennes make icke fick något direkt svar på sin skämtsamma fråga, övergick även han på den allvarligare stämningen och, i det han milt lade sin arm om sin makas liv och tryckte henne till sig viskade han:
- Ja, min dyra Hildur, mitt eget inre har dessa dagar burit mig vittnesbörd, att, om vi på något sätt skulle föras ut ur vår nöd, så skulle det vara i följd av den Kristi kärlek, som uppfyller ditt liv. Den är dock en kraft, en underbar kraft till seger genom allt.
Den unga familjemodern lade sin arm om sin makes hals, såg på honom med ögon, som glänste i en frambrytande tåreström, medan hon svarade:
- O, Alfred, om den så är, varför får då ej Herren uppfylla varje sitt barn med denna kärlek!
Timmarna närmast härefter gingo de båda makarna likasom i en lyckodröm. Deras sorg var vänd i glädje och deras klagan i fröjdeljud.
Framemot middagen sutto de åter ute i bersån vid kaffebrickan, då plötsligt ett ekipage körde ut från herregårdsbyggnaden och några ögonblick därefter rullade vägen förbi inspektorsbostaden. I droskan satt Hamner, disponenten. Åsynen av denne ingav de båda makarna känslor av obehag, som förvandlades i onda aningar, då de med sina blickar följde åkdonet och såg, att färden styrdes till järnvägshotellet.
- Jo, du kan vara så säker, utbrast herr Lövstam; han har förstås uppsnappat nyheten, och nu är han ute för att göra hela planen om inte. O, Gud, vad det kan vara bittert!
Mannen reste sig och började med sänkt huvud vandra fram och åter i bersån.
Se så, käre Alfred, kom nu hit och var icke barnslig. Nyss trodde även du, att Gud i sin kärlek och sin omsorg styrt med allt. Huru kan det då falla dig in att tänka, det dina fiender skulle kunna göra om intet vår faders anordningar.
Orden förfelade ej sitt ändamål. Mannen återintog sin plats vid sin makas sida.
- Ack, sade han, de senaste veckornas vedervärdigheter ha gjort mig så ömtålig; men varför skulle jag i detta fall frukta? Egentligen skulle det vara rätt intressant att bevittna sammanträffandet mellan herr Hamner och herren till Fredensjö. Det kan ifrågasättas, om denne senare är lika lätt »tagen» som övriga, han lyckats dupera. Sannerligen tror jag icke jag skulle vilja vara närvarande.
- Det tror jag icke, att du ville. Vad skulle det bereda dig för nöje? Låtom oss lämna herr Hamner! Är han verkligen ute i det ärende vi frukta, så beklagar jag honom.
* *
*
De båda makarna hade tyvärr icke misstagit sig om arten av disponentens avsikter. Ekipaget höll utanför järnvägshotellets entré, och gravitetiskt steg disponenten ur och fortsatte genom vestibulen och uppför trappan till numro 14.
Dörren till baron Montairs rum stod öppen. Vändande sin breda rygg mot dörren, satt den gamle mannen lutad över sitt skrivbord, tydligen strängt upptagen av arbete. Herr Hamner steg med en högviktig hälsning över tröskeln. Baronen vred om huvudet så pass mycket, att han kunde ägna den inträdande en blick. Om därmed även följde någon tanke, är osäkert.
Mitt namn är Hamner, disponent här vid Ringla.
Presentationen var tydligen avsedd att bliva mycket verkningsfull. Att den så blev kunde likväl icke utrönas av den gamle baronens uppförande; ty utan ett ord till svar vred han sig åter till rätta mot skrivbordet och fortsatte skriva. Detta var ej enbart behagligt för disponenten, vars värdighet nog sårats för mindre än så. Han kunde likväl ej här få falla ur sin roll, huru hårdsmält den gamle herrns ouppmärksamhet än kunde tyckas honom. Av allt, varmed baron Montair under sin långa och växlingsrika levnad kommit i beröring, hade intet funnits, som blivit honom förhatligare än högförnäma fasoner och försök till bluff. Herr Hamners introduktion var redan av denna anledning icke lycklig. Då baronen fullföljt skrivningen, lade han penna och pincenez ifrån sig och vred sig sävligt mot disponenten, som, ehuru därtill icke inbjuden, slagit sig ner på en stol innanför dörren. Den gamle mannen muttrade något, vars innebörd skulle ha varit svårt att avgöra, men som herr Hamner likväl tydde som en inbjudan att framföra sitt ärende.
- Jag har, började han, gjort mig underrättad om, att herr baron antagit i sin tjänst en inspektor Lövstam, här vid Ringla; och jag har ansett det som min plikt att i tid varsko herr baron. I fråga varande Lövstam är för att säga rent ut...
- Är det fråga om Alfred Lövstam, avbröt baronen med en tvärhet, som ådagalade, att misshumöret redan var fullständigt.
- Ja, det är fråga om honom.
- Jaså, jaha, jag kan höra det, men honom har jag anställt i min tjänst denna samma dag. Vad menar herrn, att det skall kunna göras däråt nu? Menar herrn, att jag skall göra ändring i denna sak?
- Jag menar att...
- Herrn menar. Hör hit herrn! Herrn är disponent? Inte sant?
Herr Hamner var blek av undertryckt förbittring och svarade intet.
Baronen fortsatte:
- Herrn disponerar över en hel del saker?
Han talte sakta och i en iskall ton.
- Herrn disponerar, disponerar till exempel över ett par rätt bra ben - vill herrn försvinna.
- Herr baron! Slik förnärmelse kan jag omöjligen tåla.
Disponenten hade sprungit upp från stolen och skälvde av vrede.
- Jaså inte, men jag skall snällt tåla att se en så'n disponent som herrn. Vet herrn, sådana där disponenter får jag hos John Fröberg för 50 öre dussinet.
- Herr baron ! ! !
De samtalandes röster hade börjat stiga till en oroväckande höjd, varigenom hotellets tvenne vaktmästare tillkallats och kretsade nu ute i korridoren invid den ännu öppen stående dörren. De kände baron Montair och visste, vad som kunde hända, när han blev ond med besked. De kastade sina blickar på disponenten, och i dessa låg en nästan förtvivlad vädjan till denne, att han måtte avlägsna sig, innan de gjordes ansvariga för hans kvarvarande i rummet.
Och disponenten gick. Harmen sjöd i varje ådra och kom honom att ragla som en drucken, där han styrde genom korridoren, ner för trappan och ut till den väntande droskan. Stukningen var den grundligaste som någonsin i livet träffat honom. Där ekipaget rullade fram över Ringla ägor, stodo här och där godset tillhörande arbetare, vilka vördsamt hälsade husbonden, men herr Hamner lade märke till intet och besvarade ingens hälsning. Hans tankar voro vid någonting helt annat sysselsatta. Först när droskan stannade framför herregårdstrappan, återkom han någorlunda till sig själv. Detta närmast av den anledning, att där på trappan stod en hans vän och förtrogne, kronofogden, vilken hälsade honom i den mest skämtsamma ton och tillade;
- Men vad går åt dig, min gosse? Du är ju blek som döden. Är du sjuk eller är du rasande?
- Är egentligen det senare, men jag tror, att jag blir det förra. Det var i alla fall förträffligt, att jag ser dig här just nu, mäster kronofogde. Du kommer, som om du vore efterskickad.
Herr Hamner hade med ett hopp praktiserat sig ur droskan och var i en handvändning uppe på verandan, från vilken han drog kronofogden med sig in i sina gemak.
- Hör, fortsatte han, så snart de hunnit slå sig ner, du måste ge mig ett gott råd. Jag ämnar stämma baron Montair på Fredensjö, den oförskämde gubben. Han har okvädat mig på det brutalaste. Jag skall visa, vad det kommer att kosta honom. Jag känner blott ej formaliteterna för en stämning i dylikt fall. Du måste här säga mig, vad jag bar att göra.
Kronofogden drog sitt allra godmodigaste leende.
- Jaså, min vän, du har råkat ut för den gamle tvärviggen. Nå, ja, vad hade min son egentligen på galejan att göra? Vad var det om?
- Jo, jag ville ju göra den gamle galningen väl, vet jag. Han har anställt min f. d. inspektor hos sig, och för den sturske krabaten vill jag rädda honom, och därför gjorde jag mig mödan uppsöka honom.
- Såå, nu förstår jag! Jaha, summa sumarium är den, att du varit dum, Hamner, kolossalt dum. Ursäkta jag säger det, men på mig blir du icke ond. Du vill ha mitt råd? Gott! Hör då! Försök nu smälta hela den där historien och säg inte ett ord om den. Tig som en fisk! Åt baron på Fredensjö kan du inte göra ett dugg; och varje försök till revansch försämrar blott saken för dig själv. Du förmår här ingenting. Inte en smul.
Herr Hamner sprang upp, gick ett varv kring rummet och ställde sig framför sin gäst.
- Förmår jag ingenting, säger du! Vad nu då! Jag har pengar.
- Du har! Ja, det har du; men gubben Montair har minst tio gånger mer än du. Och för övrigt, bror Hamner, försök aldrig att med stöd av dina pengar skaffa dig upprättelse för en förment oförrätt. Tig med dem! Det är mitt råd.
Och herr Hamner teg, teg en lång stund, teg i sjudande förbittring. Till sist bröt han dock tystnaden.
- Det må så vara, yttrade han med våldsamt tillkämpat lugn, om jag skall lida slik oförskämdhet; men baron Montairs inspektor behöver åtminstone inte inneha en mig tillhörig bostad. Innan kvällen skall han vräkas med hela sitt följe, det är lagen och profeterna, så sant jag heter Hamner.
Den belevade kronofogden reste sig upp och närmade sig den så djupt sårade värdigheten.
- Hör hit, gamle gosse! Var nu inte en narr! Av alla dumheter du gör, blir denna den största. Kan du tänka dig en enda smula fördel med ett sådant förfaringssätt, som ju ingenting annat är än en lumpen hämnd? Du är kväst, Hamner, ordentligt kväst, det är hela saken. Inse vackert och snällt, att detta är förhållandet och försök sedan svälja hela historien. Om du vill vara karl, så lyder du mitt råd.
»Om du vill vara karl», de orden hade stort inflytande
över disponenten; och hans bemödanden gingo härefter
ut på att med samtalet komma in på helt andra
ämnen.
