Natten hade varit förskräcklig. En orkanlik storm, vars make godsets åldrigaste tjänare ej mindes, hade gått över Fredensjö. Varje byggnad hade skakat på sina grundvalar, och vad löst suttit hade av stormens vinge ryckts från sitt fäste och kastats till marken. På den skräckfulla natten följde en dag av underbar frid. Lugnet var fullständigt. Sakta höjde sig höstsolen i öster och lyste frid över den jord, som nyss hemsökts av stormen. Dess blida strålar sökte sig fram till varje rum, där de med sitt gyllene skimmer kunde en smula förtaga intrycket av den förödelse nattens storm kommit åstad. På sin ljudlösa stråt hinna de även genom fönstret in i familjen Lövstams sängkammare. På sin snövita bädd vilar Hildur, vilar så fullständigt, så ljuft, som hon aldrig vilat förr. Ännu kvällen förut hade hon suttit mitt i kretsen av de sina; hon hade läst en för dagen avsedd betraktelse av Rosenius över orden: »Vem skall skilja oss ifrån Kristi kärlek?»
»Den nåd», så hade det stått i stycket, »från vilken ingen kan skilja oss, betecknas här med det korta och rika uttrycket: Kristi kärlek, icke vår kärlek till Kristus, utan Kristi kärlek till oss. - - - Men vad vill det då säga, att bliva skild från Kristi kärlek? Utan tvivel att bliva skild från den personliga delaktigheten av Kristi kärlek, således från nådeståndet. Uti nådeståndet utgör Kristi kärlek hela vår salighet. Icke därmed nog, att vi genom Kristi kärlek undfått allt, vad som hör till liv och salighet, fadrens eviga nåd, frihet från all fördömelse, den Helige Ande i hjärtat, barnaskapet och arvsrätten i himmelen; utan det är ock just Kristi kärlek, som redan här utgör de trognas dyraste skatt och sällhet. - - - En trogen själ säger med Assaf: »Herre, när jag har dig, frågar jag efter himmel och jord intet.» En trogen själ igenkännes även därpå, att när hon förgått sig, består hennes bekymmer mest däri, att hon fruktar, det hon förtörnat sin herre och förverkat hans kärlek. Därför är detta uttryck: 'Kristi kärlek' taget helt och hållet ur ett troget hjärta. »
Så läste Hildur och till Rosenii ord knöt hon några tankar ur sitt eget hjärta; och den bön, varmed hon slöt familjeandakten andades, så tyckte alla, som hörde den, ett djupare allvar än någonsin. Djupare än någonsin förnam hon ock trånaden efter ett rikare mått av Kristi kärlek. Och så gripande var hennes vädjan till Gud härom, att orden sakta och osökt uppgingo i en hela familjens dämpade men känslovärma och ödmjuka sång:
»Mer, mera av Jesus,
mer, mera av Jesus,
mer av hans kärlek hjärtat giv,
mer av hans kraft i vardagsliv.»
En stund senare slumrade barnen, men familjemodern hade insjuknat, och vid hennes läger vakade maken och fadern. Lik en ängel, så tyst. så blid och god svävade med nästan ljudlösa steg från rum till rum Nohra, med kärlek fullgörande den sjuka väninnans alla önskningar. Medan därutanför de lössläppta elementen rasade med en kraft, som kom byggnaden att svikta på sina grundvalar, härskade därinne gravens stillhet, men ej gravens mörker, ty gudomligt löftesord lyste till mötes hjärtan, som annars bävat för nattens allvar. Fortare än man märkte det, skredo timmarna och först, då dag på nytt grydde, släcktes lampan i sjukrummet. Hildurs läppar rördes då ej mer att tala om Kristus och Kristi kärlek. Hildur vilade. Hildur var död. På golvets mitt, en arms längd från dödslägret, satt Alfred Lövstam med sina båda äldsta söner, sittande en på vardera av hans knän. Gossarna hade väckts och förts upp för att se sin moder dö. Alla tre vilade med tårlös blick vid det ännu i döden leende anletet. Ingen talte något och tänkte knappast heller, ty ingen fattade till fullo, vad som hänt.
* *
*
I en liten kammare invid gick Nohra fram och tillbaka på golvet och tryckte med outsäglig ömhet till sitt hjärta det späda liv, för vilket modern blivit det outsägligt dyra priset.
- Mitt hjärtas älskling, så talte Nohra, din moders kärlek blev min glädje, min räddning. Obeskrivligt stor är min skuld till henne. Därför, älskling, det hjärta, som nu klappar ditt till möte, skall aldrig därmed upphöra; de armar, vilka nu lyfta dig upp, skola, så länge ännu någon kraft är kvar i dem, arbeta för dig. Slumra, hjärtat mitt, slumra länge så ljuft som. nu. När du blir stora flickan, skall jag förtälja dig om mycket, men mest om din moders kärlek.
* *
*
Uppe i sitt mest avhållna rum å Fredensjö satt den gamle baronen med den alltmer bräcklig vorda gestalten, sluten in i en varm morgonrock med bård och uppslag i rött. Nyss slöts dörren bakom honom av budet, som berättat om Hildurs död. Flera minuter satt den gamle alldeles orörlig. Ansiktet bleknade blott något och böjdes djupare mot bröstet.
Slutligen reste han sig, gick fram till fönstret och knäböjde med ansiktet vänt mot solen. Efter sitt sista samtal med Hildur Lövstam hade han dagligen brukat göra så, likasom han ock dagligen brukat ses på promenad ute på sina ägor, därvid vänligt samtalande med ung och gammal, som kom i hans väg.
Han knäppte sina vissna fingrar samman och bad i sorg och saknad. Men han bad ej endast, han prisade Gud även.
- Så låt lysa då, o Gud, så talte
den gamle baronen, din sol över ett sörjande
Fredensjö, över ett folk som saknar men som tackar dig
tillika, för vad du lärt oss genom henne. Det att
kärlek är en makt som böjer sinnen, böjer i
stoftet ner och lyfter till ljus och glädje opp, vad helst den
famnar.
