Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag vill siå upp, o! låt grafbojan falla,
Låt mig se verldsbålefs eldflammor fara
Högt emot skyn! — men — din rost blott mig bänar.
Fåfångt jag hojer min svidande panna,
Doft mot den spårrade kistan hon dånar,
Evigt jag hår i mitt fångsel får stanna.
År jag då död? År vål detta den himmel,
Som jemt min längtande ande har spanat,
Detta det land bortom stoftlifvets hvimmel,
Som jemt mitt ålskande hjerta har anat?
År jag fördömd? O! då fanns ingen fader
Högt ofvan stjernor, ett hål blott i jorden,
Der för de krålande små myriader
Menskan en stinkande boning år vorden.
Ve! deras tander re’n börja mig hugga,
Hjertat år utsedt till frossarnes boning,
Fiber från fiber jag kånner dem tugga —
O! blott för låpparne nåd ocli försköning!
Lifvets och karlekens låga har brunnit
JVyss nppå dem och skall evigt der brinna,
Ån sedan jordlifvets timglas förrunnit
Vakar i grafven dess trogna presfinna.
O! huru skon var den jord doek jag lemnat!
Karlek och solljus och allt var mig gifvet —
Det år förbi — denna jorden har remnat
Och utaf döden uppsvulget år lifvet.
Lifvet? 0! nej, jag kan aldrig ha lefvat,
Lif år en lögn blott, om detta år döden,
Kastad mot stranden jag seglen har refvat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
