Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29
Oscar Fagevberg:
Sagan om Fjord och Ås.
En gång i dunkla förtider styrde några skepp in i
havsbandet, med kölarna riktade mot den nordiska kusten.
När skinnseglen revats och farkosterna blivit förtöjda,
vadade en flock barbariska män och kvinnor i land. På
en sandbank lade de ner sina bördor. Nedanför
strömmade floden bred och mäktig. Då folket avstuvat
skeppen och rest sina tält, hovo de upp jubelskrän, Klappgae i
händerna och ropade:
— Detta är Nordanlandet, som segelkunniga
sjöfarare talat om. Vad de anat har vi funnit.
Landet de trampade var ingens. Mot dess natur hade
icke någon människa förut riktat sitt grepp. Allt var i
jungfruns tecken.
När horden tillbringat några dagar ner vid kusten,
fingo de behag för landet. Snön smälte, kullarna
grönskade, bäckarna brusade, våren var nära. Fisken vimlade
i djupen och vildnaden i skogen. Här blev dem gott att
vara. Här fingo de rikliga byten. Fångsterna voro stora,
uppehället blev lättvunnet.
År och sekler svann bakom tidens horisont. Näringen
från vattnet började tyna och skogsfångsten gav en
knapp bärgning.
Nöden har alltid väckt människan till besinning. Så
har det alltid varit, så förblir det. Först då, när detta
folk stod inför svält och armod, riktade de blickarna mot
jorden. En efter en övergav normadlivet och bofäste sig.
Det var icke villigheten, utan nöden, som lade oket på
vildens otränade nacke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
