- Project Runeberg -  Pennorna / 1940 /
123

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

128

Åren gingo. Ulrika i Hagen åldrades, ryggen
kröktes, kinderna skrumpnade allt mer. Synen blev dålig —
det var med knapp nöd hon kunde urskilja en människa
som kom in i stugan — men allt jämt bodde hon kvar på
Hagen och skötte sig själv, som det nu blev. Försörjningen
fick hon från kommunen förstås, ty arbeta kunde hon
inte längre. Lapptäcket låg nerlåst i en kista och
gumman väntade på Agust. Det hade blivit en fix idé med
åren — Agust måste komma tillbaka och då skulle han få
täcket...

I smyg log man åt gummans idé. Agust kom nog
aldrig tillbaka — han var säkert död för längesedan...

od

En ung man kom vandrande landsvägen fram. Han
stannade vid grinden utanför Hagen och såg på stugan
och trädgården. Det var ett litet vackert ställe, tänkte
han, fast det ser förfallet ut. Jag undrar vem som kan
bo där? Här skulle jag vilja bo. Hela trakten ser trevlig
ut. Det skulle kanske inte vara omöjligt att få arbete i
gårdarna. Jag är trött på landsvägarna.

Han steg in och hälsade på Ulrika, som satt vid bordet.

— God dag mor, hälsade den unge mannen med sin
djupa röst. Han hade lärt sig att hälsa på det sättet
när han kom in till åldriga kvinnor på landsbygden.

Ulrika spratt till och vände sina halvblinda ögon
mot dörren. Hon såg den unge mannens ståtliga gestalt
avteckna sig mot ljuset, men dragen såg hon förstås inte.
Hon hörde rösten. Agust hade haft en sådan där djup
röst. Inbillningen och den långa väntan tog ut sin rätt.
Det måste vara Agust som kom.

— Agust! viskade hon och reste sig. Kommer du
verkligen, Agust! Åh, vad jag har väntat på dig.
Lapptäcket har jag allt kvar, det granna sidenlapptäcket, men
nu får du bädda själv, för jag ser så dåligt. Tänk att du
kom hem ändå...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed May 1 18:47:34 2024 (www-data) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/pennorna/1940/0125.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free