Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Lehmann:
Granhultarn.
Eremiten som gick fill kungs.
Det gjorde mig verkligen ont när jag sista gången
såg honom. Det var en kväll i senhösten och han hade
inte nått fram till bruksbygden förrän i själva
skymningen. Men så var också vägen för honom lång och inte
heller kändes väl kvastknippan så lätt på hans rygg.
Han kom sävligt lunkande vägen fram, likt en
trollgubbe från gråa forntiden, och då han passerade mig
gjorde han en nästan omärklig nick vilken skulle
föreställa svaret på min hälsning. Men inte så mycket som
ett enda drag i hans vaxgula och allvarliga anlete
förändrades.
Granhultarn var en ensling — en eremit, som bodde
i sin lilla backstuga i utkanten av odlingen, där
storskogen tog vid. Någon följeslagerska genom livet fick
han aldrig — han hade endast haft ”en vän” som han
visserligen sent omsider friat till. — ”Om jag nu säjjer
att ja vill ha dej — va säjjer du då?” hade han frågat
henne. Men hon hade ju gått och blivit så egen av sig,
tyckte han, eftersom hon då svarat: — ”Va som hälst —
men inte dä...” Och därför brydde han sig sedan inte
alls om fruntimren och deras falskhet, utan fortsatte sitt
flärdlösa eremitliv i backstugan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
