Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
år sedan. Då gav hon sig hem och övertog hushållet. Hon
var nu 35 år men såg betydligt yngre ut. Över ansiktet
med uppnäsan och de pigga ögonen låg något finurligt.
Och pratade gjorde hon i ett dagen i ända, medan hennes
lilla trinda gestalt skymtade i stuga och ladugård.
Det var söndag. En klar och ren vårsöndag med
doftande skog och sjungande lärkor. Klockorna i den lilla
vitmenade kyrkan ringde. Långt ut över sjöar och skogar,
bort till de små stugorna i ödemarken nådde klangen stilla
och förfinad, manande tanken till frid och evighetstro.
Genom kyrkporten drog ett liktåg. Kistan bars av
sex kantiga, av år och mödor beprövade odalmän. Efter
kistan kommo de närmast sörjande, Stina och Johan. Den
förra i svart, åtsittande klänning med puffärmar och en
liten mörk hatt, den senare i faderns rymliga kyrkkläder
och med en av ålder något i grönt skiftande cylinder
vilande på öronen. Efter i följe kom en blandad skara ansikten
av varierande typer och fasoner men alla med sorgens
allvar över de trygga, ärliga eller knipsluga dragen.
En medelålders och till synes ganska vanlig präst med
något tröttsamt vördigt i sitt väsen öste mull på kistan och
höll det sedvanliga talet, som alla kunde utantill. —
Johan var den av de båda syskonen, som var djupast
fästad vid fadern. Och när de andra gingo in till
gudstjänsten, stannade han ensam kvar. Han stod där med
hatten på huvudet och de stora, valkiga arbetshänderna
hopknäppta. Hakan skalv, och ögonen stodo fulla av tårar.
Då och då drog han fram en blårandig näsduk och snöt sig
med all kraft i — nypan och torkade sig sedan försiktigt
med näsduken. Han var inte van att nyttja näsduk i
vardagslag, och även vid ett tillfälle som detta följde han
vanans makt och putsade näsan medelst tumme och
pekfinger, behändigt och utan några helgdagsfina hjälpmedel.
Efter hand upphörde tårar och snyftningar, och han
beredde sig att gå in i kyrkan; men så vände han om igen till
gravkanten och sade med hög röst:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
