Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
hedersman, värd att ära, men för sanningsenlighetens skull
torde det väl också få sägas ungefär vad Runeberg säger
om Lotta Svärd, att ”han något tålde att skrattas åt”, ty
han hade många underliga idéer. Till dessa hörde hans
förskräckelse för ordentliga skor och vanliga
huvudbonader.
— Läderskor är till för att skapa liktornar, brukade
Diogenes säga. När jag gick med påsen, så förstörde jag
mina fötter genom pjäxor.
Följaktligen använde Diogenes alltid träskor när han
överhuvud taget använde skor alls. På somrarna gick han
barfota.
Vanliga hattar eller mössor ansåg han skada hjärnan.
Det enda slag av huvudbonad som han gillade var
stråhattar, men han godtog inte vad som helst av den sorten
heller. Vanligtvis använde han en storbrättig hatt, till
formen något påminnande om en tyrolerhatt.
Nu hör det till saken att Diogenes i övrigt var mycket
välklädd och borstad. När han gav sig ut på längre
promenader, var han för det mesta klädd i en gammal bonjour
— eller ”skörtrock”, som man kallade det på den tiden. —
Bonjouren hade visserligen sett sina bästa dagar, men var
relativt snygg och skjortan lyste vit och ren från den
djupt skurna västen. Onekligen tog sig gubben rätt lustig
ut, när han till denna dress bar träskorna och den gräsliga
stråhatten!
Men som sagt, om han något tålde att skrattas åt, så
borde han mera hedras ändå, och vi hedrade sannerligen
Diogenes, om vi också hade roligt åt honom.
En gång, när han firade sin åttionde eller nittionde
födelsedag — jag kan inte minnas riktigt vilket, men det
torde ha varit nittio år han fyllde — så uppvaktade vi
skolpojkar honom med vers och eftersom jag hade en viss
förmåga i innanläsning fick jag uppdraget att läsa upp det
knaggliga diktverket för honom. Jag läste som ett
rinnande vatten, skulle man kunna säga, eller snarare som ett
litet niagarafall, ty fort gick det. Jag antastades nämligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
