Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
stränge husbonden. Han var ju ej alls så farlig, som hon
trott. Och säkert skulle nu hon och Erik våga begära av
nämndemannen att få bliva förenade med kyrkans band.
De hade nu hållit ihop under två år men av rädsla för
nämndemannen ej vågat tala ut utan träffats mestadels i
smyg. Nu skulle de träda öppet fram med sin kärlek, nu
då nämndemannen visat sig från en så vacker sida.
På kvällen träffades Kerstin och Erik som vanligt i
lövdungen utanför gården. Kerstin, som annars brukade
vara blid och stilla och gå till mötena med en hel del oro i
hjärtat, sprang nu mot Erik och slog armarna om hans
hals och halvt stötte fram:
— Erik, Erik, jag tror att vi törs tala med din far när
som helst nu. Han har varit så glad och vänlig alltsedan
kyrkoinvigningen. Och i dag undrade han, hur länge jag
tänkte gå ogift. Så han ger säkert sitt bifall, om vi nu
begära att få gifta oss. Tror du inte, Erik?
— Hm, nog ville jag gärna tro det, men jag känner
far. Visst har han under veckan varit glad och trevlig,
som du säger, men det liksom anar mig, att det blir strid,
om vi framföra vår önskan att gifta oss.
— Ja, men din far sade: Om jag vore ung och ogift,
inte läte jag en så vacker och rask flicka gå ogift.
— Hå, hå, sade han det. Kanske du rent av gått och
tjusat till gubben far. Då har väl ej jag, stackare, några
utsikter, raljerade Erik.
— Du skall ej skämta nu. Säkert menade din far att
jag skulle duga till hustru och till husmor även i en större
bondgård. Och nu har vi gått i hela två år utan att våga
visa vår kärlek för din far och mor. Och nu tycker jag att
det skulle passa att tala med din far, då han själv börjat
tala om giftermål.
— Ja, inte är jag rädd för far, jag vet själv vad jag
vill. Men jag har tyckt att vi varit så lyckliga den här
tiden, Kerstin, och vi ha ju också nästan varit för unga att
gifta oss. Och de här mötena ha blivit så kära för mig.
Det heter ju, att förbjuden frukt smakar bäst, och nog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
