Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
161
förklara, men den, som böjde sig vid korset där uppe blev
plötsligt kvitt all oro och ångest.
Ja, korset skulle segra, i dess tecken ville Harge leva
och verka till sin yttersta stund. De gamla gudarna hade
ingenting kunnat giva. Oron och fridlösheten vilade som
en ogenomtränglig dimma över landet, innan korsen restes
och Vite Krist tog spiran. Mord och brand hörde till
ordningen. Även Harge hade i ungdomen svingat sitt spjut
mot andra män. Han hade dödat och efteråt glatt sig över
ogärningen.
Nu drömde han om de nya tiderna och det nya folket.
Han såg många kors, han hörde böneropen och sångerna.
Men han anade att ljuset icke skulle få bryta fram utan
strid. Kanske blod skulle behöva flyta och liv utsläckas.
Djävulen var rustad till kamp. Stor var ondskans makt
vid dessa kuster och folket i skogarnas och stenens land
var hårt bundet i hedendomens bojor.
Den gamle hövdingen knäppte omedvetet sina händer
och bad stilla för de sina. Han kände sig som en fader
för dem alla. De sågo upp till honom, begärde hans råd,
lydde hans befallningar. Var det inte då hans plikt, att...
Ett ljud från sjön ryckte honom ur hans funderingar.
Vad var detta? En sjöfågel kanske?
Harge skyndade ned från tempelplatsen och bort till
vallarna. Och länge behövde han inte lyssna, förrän han
förstod att främmande skepp nalkades ön. De kunde inte
komma i god avsikt, ty ingen välsinnad smög sig fram till
en grannes strand. Var det Barskalle, som vågade ett
angrepp till sist?
Några minuter senare voro Harges män vid vallarna.
Bistra och beslutsamma intogo de sina platser, och medan
de bidade fiendens ankomst, gick gudstjänaren upp till
korset. Där föll han på knä i bön.
Han var gammal och bräcklig, denne präst. Det
silvervita skägget böljade ned över hans bröst och ryggen var
böjd av år och möda. Han var mindre till växten än de
ljusa nordmännen och tillhörde en annan ras. Men nu hade
11 — Pennorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
