Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
R. G. Larson:
Gubben Öst.
Gubben Öst hade den vanan, att när han kom franra till
en gård brukade han se efter om man observerat honom
genom fönstret och var så fallet, gjorde han ställning
utanför, satte handen vid mössan och skyldrade med käppen.
Öst hade nämligen varit knekt i yngre dagar och det
försummade han aldrig att berätta, om han träffade någon
som inte kände honom.
Jag minns gubben Öst från min tidigaste barndom, ty
han brukade rätt ofta hälsa på i mina föräldrars stuga,
och han blev alltid välkommen, ty oförargligare människa
får man söka efter. Omkring åttio år var han vid det
laget som jag minns honom, men han var ganska kry för
åldern. Benen var det inget fel på, men han brukade sucka
för sin rygg ibland, ”för där har remmatisten satt sek å
där seter han sum en kong på si tron”, brukade han säga.
Med gubbens försörjning var det väl si och så, men
han hade tagit sig före att slöjda litet träsaker, som han
gick omkring och sålde — trodde han. Lagret var annars
ovanligt drygt, ty Öst var ingen skicklig slöjdare och att
använda hans träsaker ställde sig ganska besvärligt. Men
i alla fall fanns det en och annan som köpte, bara för att
hjälpa gubben.
Antingen det nu blev någon affär av eller inte, så
brukade Öst alltid bjudas på mat, kaffe och ”tuggesnus”, där
han drog fram i stugorna, och därför lyckades också
gubben att genom ”schesäfftet” — som han kallade gin rö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
