Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kela]
Det var med en viss övertygelse, förtröstan och
stolthet som Ola omtalade detta, och jag lade märke till att
ordet eld eller eld en inte fanns i hans ordförråd. Ola
sade ”värmen” istället, och långt senare fick jag av en
ren händelse veta, att detta var i sin fulla ordning, och
syftade på vilken erfaren kolare han i själva verket var.
Ola behövde visst inte känna sig ensam här ute —
skogens djur drogo sig fram till milans omgivning, och även
om de höllo sig på vederbörligt avstånd för att icke
upptäckas, så visste han ju att de ändock funnos där...
Särskilt när han gick ”lunken” under de mörka
stjärnbeströdda förvårsnätterna, för att packa till efter hand som
milan kolade, kunde grantopparna sitta fulla med orre och
tjäder. Det var som om de liksom sutto där för att insupa
milröken, ty de samlades alltid åt det hållet nattvinden
drog. Om han då slog till alltför ljudligt med den stora
träklubban, så att de närmaste skrämdes och flögo upp,
brakade det långt inne i skogen. Älgen höll sig vanligen
lite längre bort, men det hände ju inte sällan att han gick
fram och drack ur den uppgrävda hålan i mosskanten där
Ola tog släckvattnet.
När så milan borde vara utkolad hade hon sjunkit ihop
en hel del och då kände han sig för med brandstaken. Gick
det att köra den rätt igenom var den färdig. Då tilltäppte
han draghålen och lät henne stå tilldämd ett dygn och
svalna av lite, innan utrivningen och släckningen av kolen
började. Så lade han åter den överenskomna
granriskvisten i sin tomkorge, och dagen efter hade han återigen sin
gumma hos sig för att hjälpa till. Det var så det ”klang”
när han slog harkan mot kolen och bröt ut ett ”skift”
eller ”blek”, täppte över och började släcka av med
vatten från mossen. Även detta var ett mycket
ansträngande arbete, som tog sin tid, ”men si gumma, ho rev
å harkede, så ho va snart lika svart i syna som ja”,
berättar Ola småmysande. Bränderna harkades åt sidan
— antingen använde han dem i kolkojan eller också
slängde han upp dem på kullen av nästa mila. Och när så
”blek” efter ”blek” voro utrivna och väl släckta, lågo ko-
RESAS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
