Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
gen att slagtröska. Den ”mornbit” man fick innan man
gick ut var litet bröd och oftast en kålrotsskiva som sovel.
På logen fick man stanna till klockan åtta, då morgon-
sysslorna i ladugården skulle utföras. Och sedan var det .
omväxlande arbete med skötseln av ladugård, hacka
granris — som användes att strö i ladugården — m. fl. sysslor.
Så hade hösten förflutit, så förflöt livet för en fattig
bondpiga, ett grått, trist och enformigt liv. Och så detta
brännvinsbrännande. Nu fick hon sitta hela nätterna vid
denna — i hennes tycke — onödiga kok, natt efter natt.
Under dagarna skötte husbonden pannan, då hade pigan
annat att göra. Men då sysslorna voro slut och
kvällsmaten var äten, fick pigan ta husbondens plats. Då skulle
husbonden sova. Någon tanke på att en fattig piga också
behövde vila och ro, rörde sig inte inom husbondens
tankevärld.
» Kajsa-Lena tänkte på barndomshemmet. Från det
fattiga torparhemmet fick hon flytta vid sex års ålder. Då
tog hon plats som barnpiga hos en av bönderna i byn. Inte
blev hon bortskämd i barnaåren. Bondfolket behandlade
henne som alla fattiga människor behandlades på den tiden.
Hon lärde sig förstå att något människovärde hade en
torparflicka inte på den tiden. Själv skulle hon — själv
endast ett barn — öva tillsyn över bondens barn. Det
betydde att allt ont som de egna barnen gjorde, fick hon skuld
för och fick smaka riset därför. Men hon fick litet att äta,
i hemmet var det omöjligt att föda barnen då de blivit så
stora att de kunde ta plats som barnpigor eller vallpojkar.
Inte blev det något kalas för de fattiga barnen sedan de
kommit ut i tjänst, den mat de fick var i regel de rester
som husbondefolket lämnat och som de egna barnen inte
ville äta. Det var hårda tider för det fattiga folket. Några
skolor fanns inte för dem, deras föräldrar fick lära dem
att läsa, någon skrivning och räkning var det inte tal om.
De hade noll och intet värde med undantag av deras
förmåga att utföra arbete åt de burgnare bönderna.
Så hade Kajsa-Lena växt upp och — trots slit och släp
— utvecklats till en vacker ungmö. Aldrig hade hon fruk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
