Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vietor Haak:
Folksägner om Näcken.
När vinterstormen tjöt kring skogarnas ensliga kojor,
och tjärvedsbrasans flammor spridde sagosken från öppen
spis i kulen kväll, skockade sig barn och ungdom omkring
farfar eller mormor för att tysta som i andakt lyssna till
de underbara sägner, dessa gamla hört sin far och mor
berätta, då de själva voro barn för långligt länge sen.
Men mången gång fick framställningen än mer
dramatisk färg, när berättaren själv sade sig ha hört och
skådat de andeväsen, som då och då visade sig för våra fäder
eller på annat sätt förnummos av dem. Sådana voro
djävulen själv, spöken, vålnader, gastar, självrängare,
mylingar, rå, tomten, huldran, näcken, älvor, drakar, vättar,
jättar och troll. Med ”spöken” menade man gastar,
vålnader, självrängare och mylingar, till ”rå” hänfördes
tomten, huldran, skogstippan eller skogsfrun, varjämte
näcken var ett med sjöråt synonymt begrepp.
Näcken, denna sägnernas romantiske ande, som
spelat stor roll i de gamles fantasi och manade Stagnelius
att rimma sin bedårande dikt, är ett sympatiskt väsen,
som giver stämning åt den sjö, den å, där sägnen låter
honom leva.
I Smålands trolska vatten, där bergen stundom stupa
tvärbrant ned i stora djup, i dess blåa åar, som i forsarna
dansa sig vita av fröjd över vårens ankomst och brumma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
