Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
makter. Man kanske undrar hur det är med den saken nu
för tiden, när det dagligen rapporteras om jättetanks och
långskjutande kanoner... Men på den tiden tvivlade man
inte ett ögonblick på effekten av dessa
försiktighetsåtgärder. När trots alla sådana åtgärder något djur blev
sjukt, fick man skicka efter den eller den ”Gubben”, någon
gång kallad ”Kloka gubben”, men då var det oftast fråga
om sjuka människor. Ofta gick det mycket väl för sig att
förena dessa bägge funktioner.
Far berättar, att här i bygden fanns en sådan ”gubbe”,
som bodde i en liten ryggåsstuga, vilken för övrigt ännu
står kvar som en relik från ett gånget tidsskede.: Em
ordinär karl räcker med lätthet upp till takåsen, då han står
på berget där stugan ligger. Runt omkring växer mäktiga
ekar, riktiga gamla jättar, som sett människor födas och
dö. Där i denna stuga levde och verkade den man, som
jag nu vill skildra sådan jag tänker mig honom efter de
berättelser, som jag hört lite varstädes i bygderna.
Stor-Johan i Näset var känd i hela socknen, och även
i grannsocknarna hade man hört talas om honom. Och
det tisslades en smula man och man emellan, när han
uppenbarade sig med sina stutar på marknaderna i Gamleby
och Västra Ed.
— Se där kommer ”Troll-Johan” från Näset.
— Ingen töres väl köpa hanses djur.
Och så nickade man beskäftigt på huvudet. Man kunde
ju aldrig veta, om inte hans kreatur voro förtrollade. Det
gick ju vilda rykten i bygden.
Johan var en reslig man. Nära två meter lång.
Helskägget var stripigt och hade en röd färgton. Ögonen
lågo djupt i sina hålor och kunde ibland lysa farligt
hatiskt, ibland lockande och ibland beskyddande. Vintertid
bar han alltid en fårskinnspäls med ullen ut och en mössa
av ett kattskinn. Därtill hörde skinnbyxor och långa
smorlädersstövlar. Han såg verkligen ut som en trollkarl. Och
en trollkarl var han. Ingen ville bli hans ovän, ty då
kunde ”oknytt” komma i ladugården, korna sina och kalvar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
