Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33
En nytänd måne gav sparsamt ledljus. Snön låg
knädjup och kylan bet. Jordtungt dunkade trampet. Föret
gnydde under de grovhuggna, oskodda mederna.
Bindvidjorna gnisslade i kapp med knakande tyglar och tvingande
slår. ;
Utkomna på den halvmilsbreda sjön gjorde de ett slag
mot söder för att undkomma grundet, där skären reste
sina skarpa skallar över isbrynet. Neri djupet dönte och
mullrade vattenguden, som han varit i nöd. När de tagit
ut svängen riktades kursen rätt mot udden, där Eremiten
ävlade fram sitt torftiga liv i den enkla hyddan.
Olika rykten gick i bygden om den mannen. Somliga
påstod, han var av ädel börd och hade ägodelar. Andra
trodde han svurit förbund med mörka makter. Ingen vågade
snäsa eller peka finger mot honom. Visa och lärande ord
hade han alltid på tungan till den som vågade stiga inom
hans dörr. Han redde sig själv, var ingen till förnär och
tiggde icke. Av sina två getter närde han sig, med hjälp
av ett par bistockar samt litet rovor och kål. Han var
traktens stora gåta, som inte lät sig gissa.
Störd av forkarlarnas stoj och kärva körord vaknade
Eremiten. Utan att dröja reste han sig från sitt torftiga
läger och letade fram en törspån. Då eld var lånad från
äriln och stickan klämts i klykan, band han till kolten,
satte fötterna i halmskorna, drog på getskinnspälsen, tog
hivan, släckte lyset och gick ut.
När öken krälade uppför strandbrinken tedde sig fororna
i det dunkla månljuset likt skutor på släp. Kokorna välte
ut likt kilsten, när åsarna rev fram i den skorpiga snön
och ångan från oxarnas mular dimmade upp i lekande
nimbus. Eremiten gick sällskapet till mötes, hälsade höviskt
och sporde:
— Vart ärnar sådana män fara så här tida?
Den bäst talföre av karlarna strök rimfrosten ur
skägget och svarade:
— Ner till havet, till den plats, där skeppen lägga till.
3. — Pennorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
