- Project Runeberg -  Pennorna / 1947 /
46

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

46

— Du förnimmer min innersta röst.

Monika gav Leo en innerlig blick. Vändande sig om
slet hon bandet från buketten och tudelade den. Så
sträckte hon hälften av blommorna till Leo och viskade:

— Blommornas tysta språk säger dig mitt hjärtas åtrå.
Vi är sammanlänkade med trohetens aldrig bristande band.

Bryggan var slagen.

Hand i hand och med dröjande steg fortsatte de på
stigen, som ’huktade fram över åsen. Deras samtal rörde
sig om framtiden, men också manade de fram bilder ur
det förflutna, från minnenas bok, som förtäljer om gott
och ont, vishet och missgrepp.

Solen sjönk och aftonstjärnan blänkte. Vid synrandens
dunkel höjde nymånen sin krumma spets. Neri dalen
bryggde dimman upp och svepte likt vårskyar över nejden.
En sval kåre susade vemodigt genom trädens grennät,
risiga buskar och falnat gräs. Hästar gnäggade och kor
råmade bort på vallet. Hjorden trådde hem till spilta och
bås. Kråkorna sökte nattro, en uggla ropade hest och
ihåligt vid sitt ide. Men, åt staden till hördes klangen från
mästersmedens städ. Monika slätade till bröstduken,
knäppte den garnerade klädeskoftan och de två
människorna styrde stegen hemåt.

Hunna till mästersmedens port, sade Leo:

— Följ mig! Jag har mer att säga.

Så vandrade de genom parken, passerade bron, vek in
på hantverkargatan och fortsatte till verkstaden. Inkomna
tog Leo fram en gipsstaty, vars höjd mätte hälften av en
manslängd. Ställande den på bordet, såg han spörjande
på flickan.

Monika blev förbryllad. Där stod hennes far i bild och
med lyftad hammare smed ut spetsen på ett svärd. När
Monika hämtat sig, steg hon närmare och smekte den
bleka gipsen.

— Leo, sade hon, du har smädat min far. Du tycks
inte ha vetskap om hans rättsuppfattning. Han är en fre-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat May 4 19:38:45 2024 (www-data) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/pennorna/1947/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free