Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
179
— Ja, då är det väl inte heller lönt att du kommer,
blev svaret. Och Petter stannade hemma på det beskedet.
Det bör dock inte uppfattas som om denne Danielsson
på Örjanstorp vare sig var sämre eller bättre mot sina
underhavande än många andra av sitt stånd på den tiden.
Förhållandena voro helt olika våra, och den behandling
som den fattige dagsverkstorparen i ”den gamla goda
tiden” fick röna, var allt annat än människovärdigt efter
nutida begrepp.
Utom de två obligatoriska veckodagsverkena som
Petter hade att utgöra, kom därtill trettiotre
fruntimmersdagsverken pr år, jämte skatt in natura enligt tidens
gängse sed. Denna senare skatt, som en torpare hade att
erlägga, utgjordes bland annat av blånor och tågor av lin
— exempelvis ett pund av vardera, som torparhustrun
hade att spinna, innan det färdiga garnet överlämnades
till gårdsfrun. Vid denna tid, varom här är frågan, voro
tretton dagsverkstorpare anställda på Örjanstorp, vilka
var och en hade att utföra två och tre dagsverken i veckan.
Härtill kom så alla fruntimmersdagsverkena. Och många
torparhustrur och bland dem även Petters Kerstin fingo
dessutom på gården och dagsverkade varje dag, vecka
efter vecka under långa tider.
När Erik Danielsson i slutet av 1870-talet föll ifrån och
jordegendomen kommit i andra händer, togos
kvinnodagsverkena bort, och tillfälle gavs nu även för torparna att
friköpa sina hem. Många av dem blevo sålunda självägande
jordbrukare. För att Petter skulle kunna utvinna så
mycket som möjligt av sitt magra torpställe, företog han
nyodlingar, sprängde sten med krut och gjorde andra
förbättringar, så att det födde två kor, då han överlämnade
det till sin nu nära sjuttioårige son, som ännu innehar det.
Medan den minnesgode åldringen skildrar sina minnen
för mig, dröjer han särskilt vid en händelse, som var nära
att kosta honom livet. Det var en vinterdag, då han med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
