Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
skap med den fjortonårige Olle stegar ut till arbetsplatsen.
Olle är ”lärpojken” och skall vara Jon behjälplig med att
”gve hank” eller ”base veer”, som det även kallades. Det
var alltid de halvvuxna pojkarnas lott att vara hjälpare
åt Gärdsgårds-Jon. Det var inte lätt, ty Jon var
noggrannheten själv, och fuskades det, då röt Jon så ekot skallade
mellan bergen.
Gärdsgårds-Jon var inte så litet stolt över sitt yrke.
Han var ju också en konstnär på sitt område... När han
kom till en gård skulle alltid materialet ligga tillreds. Och
endast det bästa var gott nog. Förut på vintern eller våren
hade man fällt virket. Medelgrova granar fälldes,
kvistades och klövs med ”vigge” och tvenne yxor från storändan
till toppen. De båda halvorna delades i fjärdedelar i hela
sin längd eller mer, om granen var grov nog. Var granen
vind fick den tvinnas upp som ett rep med yxorna. Det
var ett hårt arbete, men virket blev segt och hållbart. När
till sist de långa, gulvita slanorna låg på sina gröna
granrisbäddar, släpades de ihop med häst i lagom stora högar
utmed den gårdsgårdssträcka, som skulle byggas om.
Störar eller ”staver” högg man helst av en — Småland, och
inte minst Tjustbygden, har gott om enbuskar — den
kvistades, barkades och vässades med handyxorna. Man
klöv även större tallstammar men det materialet blev inte
så hållbart. Av enen fick man den hårdaste stören.
Vidjorna, ”veera”, som hade till uppgift att hålla
samman stängslet, var ett kapitel för sig. Enris var även här
bäst. Mestadels användes dock fingertjocka grenar av unga
granar. För blott några år sedan fälldes de sista
gammelgranarna på Blekehemsmarkerna, vilka i sin ungdom
skattats på sina grenar. De voro renkvistade upp på halva
stammen ...
För detta arbete betrodde Gärdsgårds-Jon ingen annan
än sig själv. Med van och kunnig blick utvalde han
särskilda granar med slanka och starka grenar, ju längre dess
bättre. Sedan dessa huggits av rensades de och bars ihop
i högar utmed gärdsgården. Svedjingen tillgick så, att över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
