Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
I riksråds- och diplomatvftrf.
begaf han sig förbi Danzig till Elbing, dit ankomsten
skedde den 20:de. Ett stycke utanför staden kommo
generalguvernören Herman Wrangel, Lennart Torstensson
m. fi. grefven till möte. Trupperna och borgerskapet
paraderade vid intåget, som skedde under dundrande salut,
hvarefter den grefliga legaten inlogerades i ett prydligt
hus vid stadens torg.
Från Elbing skref Brahe den 14 december till
kanslern ett bref, delvis affattadt i chiffer, i hvilket han i
några klart och kraftigt formulerade satser uttrycker sin
åsikt beträffande Sveriges inre och yttre politik. Han
säger bl. a.: I betraktande af vårt lands och folks natur
och tillgångar skall man där hemma icke vidare kunna
hopbringa de nödiga medlen till det långvariga krigets
fortsättande. Satsen, att krigen föda sig själfva, är endast
delvis sann; därutöfver fordras segrar och god lycka.
Regeringen i Sverige är icke ännu ordnad, såsom den
borde det vara. Allmogen är icke till freds, och utkräfvas
ytterligare skatter, torde till och med oroligheter kunna
väntas. Utländska bundsförvanters bistånd är, efter hvad
erfarenheten visat, ej att räkna pä. Icke personlig
klenmodighet utan omsorgen om fäderneslandets bästa sades
diktera dessa ord. Med anförandet af dem opponerade
sig Brahe mot kanslern, som icke än ville uppgifva Gustaf
Adolfs planer på Sveriges Östersjövälde och icke ville
afsluta andra än ärofulla och förmånliga fredstraktater.
Grefven yttrar vidare i sitt bref, att emedan den
instruktion regeringen gifvit honom, beträffande
underhandlingarnas förande, icke var fullständig i så måtto, att
däri icke säges, huru långt i eftergift Sverige kunde gà
för att erhålla fred, bad ban, att kanslern i ärendet skulle
kommunicera med förmyndarstyrelsen och gifva honom
sitt besked.
Axel Oxenstiernas första svar härpå bestod i en
uppmaning att draga ut på underhandlingarna in på våren,
så att förbindelsen sjövägen med Sverige och
Östersjöprovinserna hunne blifva öppnad, hvarigenom bud från
Stockholm hastigare kunde framkomma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
