Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
I riksråds- och diplomatvftrf.
föll *). Under de följande veckorna deltog Brahe
regelbundet i rådets plena, men hans yttranden voro ej af den
art, att de förtjäna att närmare relateras.
Kanslerns hemkomst var nu en besluten sak och
emotsågs af alla med den största spänning. I Tyskland
hade förhållandena utvecklat sig så, att Axel Oxenstierna,
oaktadt han uppbjudit hela sin eminenta förmåga, icke
lyckats för Sveriges räkning afsluta en ärorik fred. Han
fann sig därför nödsakad att i fältmarskalken Johan
Baners hand tills vidare nedlägga ledningen af den tyska
politiken, i hvilken svärdet tycktes komma att öfvertaga
den hufvudroll pennan dittills spelat. Det skedde dock
ogärna, ty kanslern befarade, att generalissimus Banér med
sitt „s turska, själfkära och ärelystna hufvud" möjligen
kunde bringa allt i förvirring. Annan lämpligare person
fanns för ögonblicket dock ej att tillgå. Då man i rådet
diskuterade om, hvem som skulle utses till ställföreträdare
åt kanslern, nämndes såsom kandidater till posten Per
Banér, Klas Fleming, Per Brahe och Sten Bielke, men
följande invändningar gjordes: Banér var alltför sjuklig,
Fleming kunde hemma ej undvaras, Brahe hade redan
tvenne gånger varit utrest till Tyskland, och fore han en
gång till, skulle Johan Banér sannolikt ej lyda hans order;
Sten Bielke, en i mångt och mycket kapabel man, var
alltför tung och obekväm att uthärda strapatser och orka
följa med armén. Rådet stannade därför vid beslutet att
utse Johan Banér till direktor för det tyska verket.
Axel Oxenstierna reste alltså efter 10 års bortavaro
i utlandet ändtligen hem. Välkomnad af ständerna och
Stockholms befolkning, nådde han hufvudstaden den 15
juli 1636. Ett par timmar senare infann sig den nitiske
’) Tanken på att få slå eget mynt föresväfvade länge Per Brahe.
Han uttryckte denna önskan bl. a. i ett bref af den 19 juni 1651 till
Magnus Gabriel De la Gardie. Han ansåg, att denna rätt borde
grefvarne äga eller åtminstone de båda. Mynten skulle göras i guld och
silfver med drottningens bild på ena sidan. Hvad den andra skulle
upptaga, nämnes ej, men naturligtvis skulle där placeras inskrift och
emblem, vittnande om hvem som låtit mynten utgå i världen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
