Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
161
drotsen afrest den 5 november, och där på sitt slott fick
han emottaga ett långt, egenhändigt bref (den 28 dec.)
af kanslern. Detta är anmärkningsvärdt, ity att
Oxenstierna häri uttalar sig med en i 1600-talets bref mindre
vanlig öppenhet och förtrolighet. „Jag hoppas — börjar
han — att min käre broder, vetandes mitt tunga och
besvärande lefverne, fuller undskyller några små mine
fauter, om jag finnes försumlig i korrespondensen.
Enkannerligen måste jag bekänna, det mina krafter nu så
dagligen aftaga, att litet är igen och jag hvarken min
skyldighet eller vilja kan taga i akt, hvarför jag ock mera
öfver intet längre är bekymrad än ett godt, kristeligt och
hugneligt afsked". Kanslern säger sig väl hafva kommit
tillrätta i sitt förra friherrliga stånd, men då han ansett
det opassande att afböja drottningens nådebevis, hade han
tacksamt emottagit grefvetiteln och förläningen. Att ock
drotsen öfver upphöjelsen uttalat sin fägnad, gladde
bref-skrifvaren. „Jag försäkrar — yttrar Oxenstierna — att
såsom många rationes, vår nära skyldskap och alltid med
hans hus förda goda förstånd oss obligerar, jag alltså
intet skall underlåta på min sida att bete honom all
affek-tion och tjänst, som jag förmår, och hålla de mina därtill
att, det mig åren och åldern förtager, de måge uppfylla".
Detta bref, hvars förra del ter sig såsom en förnyad
och förstärkt vänskapstraktat emellan Sveriges tvenne
mäktigaste män, innehåller vidare en mängd intressanta
upplysningar beträffande utrikespolitiken. Yi citera den
ej, utan hänvisa läsaren till själfva skrifvelsen (se bland
bilagorna).
En passus i brefvet måste dock påpekas. Kanslern
hade i förbigående nämnt, att oenigheten mellan de
svenska gesanterna i Osnabruck, hans son Johan och Adler
Salvius, tyvärr fortbestod. Den härledde sig ur inbördes
afundsjuka och sårad stolthet samt till en icke ringa grad
från drottning Kristina själf. Hon, den unga själfkära och
härsklystna kvinnan med det kalla hjärtat, hade börjat
finna det besvärligt att vid sin sida i Axel Oxenstierna
äga en statsman, hvars eminenta förfarenhet i politiska
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
