Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•383
tonde år. Per Brahe och Sten Bielke invände häremot,
att „det vore för landet skadligt att råka i händerna på
en så ung och rådlös prins", och den förre tillade längre
fram under diskussionen: „Det är icke rådligt att så brådt
släppa honom till regementet; men så snart han börjar
kunna förstå en sak, skola vi låta honom, här närvarande,
afhöra våra rådslag för att däraf inhämta åtskilligt, som
kan bygga en stor konung. Han skall ock därigenom
själf se och lära känna våra goda afsikter, så att han icke
sedermera låter förföra sig af elaka rådgifvare, såsom det
stundom hände med konungarna Gustaf I, Erik XIV
och Karl IX". Då De la Gardie ville vädja till
ständernas uttalande, inföll Nils Brahe: „Vi som riksråd böra
leda dem, men de icke oss". Efter en längre diskussion
stannade man vid beslutet, att konungen från hösten 1668,
då han (den 24 november) fyllde sitt trettonde år, af ett
par rådsherrar skulle instrueras i regeringen genom att
höra dem uppläsa och förklara viktigare bref. Detta skedde,
och från den 22 mars 1671 begynte konungen personligen
öfvervara rådets öfverläggningar, och säges det, att
rådsherrarne fullkomligt ogeneradt fortforo att som förut träta
och tvista.
Likasom vågberget efterträdes af vågdalen, tedde
sig för Karl XLs förmyndare riksdagarna med
mellanliggande intervaller af relativt lugn. Ständermötet 1668
hade aflupit tämligen väl, i det att inga kraftigare protester
försports vare sig mot riksförvaltningen eller
utrikespolitiken. Landtmarskalken Johan Gyllenstierna belönades
med gods och en plats i riksrådet.
Regeringsmedlemmarna skulle nu gärna hafva skuddat af sig alla
bekymmer, om icke påminnelser om finansernas utusla ställning
nästan dagligen inkommit. Blå boken hade, tack vare
rikskanslerns ingripande, blifvit lagd ad acta, men
frågan om statsbudgeten höll sig själfmant uppe. Något
måste göras, och då åtog sig De la Gardie, som redan
länge hämmande och förvirrande ingripit i
kammarkollegiets värf, att uppgöra ett nytt statsförslag. Detta
framlades den 11 februari 1669, efter det att rådets två måna-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
