Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 20. Tommy Dott försvunnen och spökar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Detta förbättrade hennes ställning i det hela; ty,
fastän hon knappt kunde röra sig med så liten vind,
som nu blåste, blev det likväl nu en möjlighet för
henne att lova till vinden, vilket hon även gjorde, och
affären fortsattes. Men vår förmåga att manövrera,
gav oss en så stor överlägsenhet, att för ett skott,
som hon gav oss, fick hon med visshet tio igen.
Affären hade varat ungefär en timma, då, genom det
fortsatta skjutandet, den lilla vinden, som varit,
småningom dog ut och det blev alldeles stilla. Detta
satte oss åter på någorlunda lika fot, ty Calliope
kunde ej heller styra.
Vi voro nu ungefärligen på tusen alnars avstånd
från varandra, liggande i motsatt direktion, och, som
båda fartygen fallit av under stiltjen, var det blott
några av bådas akterkanoner, som kunde bära. Som
största delen av besättningen således icke kunde
bruka sina kanoner, var den sysselsatt med att
iståndsätta de skador, vi fått, som voro ganska betydliga,
synnerligast i segel och tackling.
Jag stod bredvid Bob Cross, som tittade efter
någon vindkåre, då han sakta sade:
– Junker Keene, jag trodde aldrig att chefen
kunde sköta sitt fartyg så väl; han känner
sannerligen, vad han har för händer, så väl som någon man
i tjänsten.
– Jag tänkte detsamma, svarade jag. Aj, aj!
Det var ett otäckt skott! ropade jag, då en kula kom
in och kastade omkull ett halvt dussin mariner, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
