Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII. En öfverraskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— och åldern 73 — log han så mildt och vackert, —
saknar icke sina! — Mor, — fortfor han, och säg på sin
hustru, — Gud har ej välsignat värt äktenskap med
några barn, men vi äro dock icke barnlösa .. . Den här
byggningen i förening med högra flygeln erbjuda för två
à tre hushåll värt eget inberäknadt, nog rymliga lokaler.
Max är född i Sverige, och fosterlandet skall en gång,
kanske snart nog, ropa honom tillbaka.
— Eller hans eget hjerta, — omvände Henrik
meningen, — ropa efter fäderneslandet.
— Lika myckel; men han måste åter blifva vär!
och dä skall han med sin hustru, och du Henrik med
din, — sade den gamle med ett af sina genomgripande
tonfall, — bygga och bo här pä värt vackra Dahla . . .
Medan vi lefva, går allt för gemensam räkning, och när
vi lägga våra ögon lillhopa, skiften J barn utan tvister,
utan gräl, mellan eder del lilla vi efterlemna.
— Det var ett grannt luftslott du timrade upp far!
— svarade hans åldriga följeslagerska, läggande sin hand
på hans k ua. — När den ende Rättfärdige, — fortfor
hon, — som någonsin funnits på jorden, egde en Judas
bland de sina, skulle då vi sva^a syndare bland dem vi
fostrat, kunna påräkna eu så stor enighrt och kärlek, som
fullbordandet af dessa illusoriska föreställningar förutsätter!
Minns du icke hvad du nyss sade?
— Om Gabriel? — frågade Gubben.
— Ja, just sä menade jag.
— Och minnes du icke huru ofta du upprepat detta
skriftens språk: "Att Herren leder menniskornas hjertan
som vattubäckar!" Månne icke hans hjerta ock slutligen
skulle kunnas ledas till det som godt är!
Henrik tog godnatt af de båda gamla, som ännu
dröjde en timma i deras lilla fridlysta helgedom.
— Althea, — sade Hertz, — Gyllenburg är utan
tvifvel min käre Fredrik E., och jag ser på Henriks
ansigte, att han gömmer hemligheten i sitt hjerta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
