Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIV. Engels prisma brister sönder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
257
dystra ton, — har han ej gifvit menniskan fri vilja?
Konungaraordet var urspungliga anledningen till mina
lidanden, en gammal qvinnas oefterrättliga aristokratiska
högmod, grundorsaken till dina. Vill vår Herre — här
höjde han rösten — att den ena menniskan skall döda
den andra? Vill han alt hon skall blindvis lyda sina
passioner, och gifva andra till pris åt dem?
— Vi hafva ofta talat i detta ämne, och mina
tankar härutinnan äro alllid de samma. Det är sannt att vi
fått den farliga skänken af en fri vil ja, som nödvändigt måste
missbrukas när ej kristendomens ljus upplyser vår
lefnadsstig; men "denna fria vilja" måste äfven när vår Herre
det för godt finner, gifva vika för haus, Huru många
onda gerningar hafva icke blifvit uttänkta, hvilkas
utförande den enda starka allsvåldiga handen förhindrat!
Handlingen är vår, för den, för uppsåtet, måste vi
ansvara, hvilka följderna än må blifva. Hade vår Herre
ansett det öfverensstämmande med sina visa afsigter, att
tillbakahålla det mordskolt, på hvilket du dagligen (anker,
hade han ock det kunnat, och det var ej en slump, alt
det blef du och icke en annan som inkastades i denna
olyckliga sammansvärjning.
— Jag var aldrig med i den, — afbröt han i
samma dystra lon.
— Nå, du afvetade den då . . . lika mycket. . . Det
är skillnad på Guds absoluta och hans tillåtande vilja
. . . låtom oss böja oss i stoftet, så för den ena som den
andra, begagna vårt förnufts öga så långt det räcker, och
sedan kasta oss i £uds armar, — hon talade med lif
och värma. — Må vara att jag misstagit mig, så ville
jag ändå icke för allt i verlden förlora denna Jro. Styr
icke Gud mina öden . . . hvem styr dem#dä? Är det jag
sjelf! Hvad vet jag, hur långt ser jag? Är det en
händelse jag kan förekomma, är det tio^som jag ej med allt
milt sträfvande förmår att hindra! Är det mina svaga,
stundom illasinnade medmenniskor som styra dera ? Hoa
ryste, — så skulle jag ej kunna vara lugn en minut . . .
jag vore ju då handlöst kastad i händerna på hvilken ni-
Perlbandei. 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
