Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—tOfvo 2 Zj.
oaAp—
Öfver de flesta af de dukar, som målades för
att exponeras på denna »Salon», ligger en bullrande
ton och utmanande käckhet. Till och med i
dimensionerna spårar man sakförhållandet, att konstnärerna
vant sig betrakta den verkan, deras verk gjorde på
salongen som i viss mån probersten för konstnärlig
fullödighet. Josephsons arbeten från de första åren
af 1880-talet kunna ej sägas utgöra några undantag
i nämnda hänseenden. Men längre fram, då han,
pröfvad af åtskilliga motgångar, samlar sin äregirighet
i det uteslutande syfte att tillfredsställa sitt eget
konst-närssamvete, får hans porträttkonst en annan prägel.
Ton och hållning bli diskretare på samma gång
dukarne, afsedda att betraktas i hemmens atmosfär,
få mindre dimensioner.
Under den hemstämning, som tidtals hvilar öfver
hans existens, får nu kvinnan, hvars konstnärligt
lycklige tolkare han förut ej kan sägas hafva varit,
en framstående plats i hans konst och han når
kanske höjdpunkten inom sin verksamhet som
porträttmålare med trenne kvinnoporträtt, nämligen dem af
sålunda, att han först bredt på chremserhvitt, låtit denna något segna och
därefter opererat med kolorerade toner — vermillon, laquee, cadmium etc.,
hvilken metod gaf karnationen utomordentlig glans — men som visat sig
af ringa hållbarhet. I Renholms porträtt har dessutom fernissan öfver de
hvita partierna med åren lagt en stark gul ton, hvilken ej är fördelaktig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
