Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3° Om deremot två på hvarandra följande vokalljud ikke bilda
diftong, så uttalas först den ena vokalen, derpå öppnas
ljudspringan (hiatus) för åstadkommande av spiritus lenis,
och slutligen uttalas den sednare vokalen. Här äro således
tre momenter i uttalet, ehuru i skriften vanligen ikke
be-teknas (lera än två. Det åtskiljande, men i skrift
obetek-nade momentet är spiritus lenis.
4° Med denna teoretiska utredning av förhållandet skall ikke
förnekas den praktiska svårigheten alt i dagligt tal urskilja,
om två på hvarandra följande vokalljud bilda diftong eller
ej — en svårighet, hvilken, som ovan visats, beror av
svårigheten för oss att tydligt urskilja spiritus lenis. Likaså
visar det sig historiskt, att även vid vokalerna samma
be-kvämlighetssträvan gör sig gällande som vid konsonanterna,
i det dels skiljda vokaler utstöta spiritus lenis och uttalas
dittongiskt, dels diftonger antingen sammanfalla till det
enkla ljud, som med avseende på talorganernas ställning
ligger midt imellan diftongens båda elemeuter (ai = e,
au = o, iu = y), eller och reducera det ena elementet,
om detta beflnnes lämpligt dertill, vare sig till konsonant
(i, e till j, ii, o til v) eller så att det fullständigt försvinner
i uttalet (fr. vu = äldre veü, miir = mefir, sur = seür.)
Egentligen har hela denna undersökning varit överflödig
eller åtminstone bort \ara det, för så vidt nämligen förhållandet
mellan diftongbildande och icke diftongbildande vokaler redau
för 35 år sedan fullt tillfredsställande bestämdes av Rudolf von
Raumer i hans avhandling Die Aspiration und die
Lautverschiebung (se hans Gesammelte Sprachwissenschaftliche Schriften,
sid. 15); men då sådana män soin Brücke, Max Müller och
Rumpelt ännu framställa dessa förhållanden på det oklara och
motsägande sätt, här ovan visats, har jag ansett det ikke vara ur
vägen, hälst för yngre medarbetares skuld, att från fysiologisk
ståndpunkt än en gång underkasta dem en närmare belysning.
11. L-ljuden.
It rücke uppställer i sina Grundzüge (sid. 10—42) ikke
mindre än« l-ljud: A2, A’1, och I1, I3, I3, I4, de fyra första
dova (tonlos), de fyra sednare klingande (tönend), och för övrigt
karakteriserade efter deras resp. artikulations-ställen iåsom
alve-olara, cerebrala, dorsala och dentala. Och dokk gör honom det
polska tvär8trekkade 1 svårighet: han ansåg det först vara la,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
