Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Lifvet är som en rinnande ström, som slingrar
sig fram mellan kojor och palatser, — förbi glans
och makt, rikedom och elände, utan rast och ro,
evigt fram mot det okända. — Den kommer från
morgon och rinner mot afton, — på dess yta drifver
en irrande båt, — uti båten sitter ett barn, —
och det barnet är döden själf. — Men ingen vet
det, ingen dödlig förstår att döden är lif, som
knoppas till nyfödd vår; — alla vänta sig döden
som skräckfullt spöke med köttlösa knotor. —
Men okänd död drifver fram i sin båt, som
ett sorglöst lekande barn, — och binder af törne
och rosor en krans, — af rosor, röda som blod.
Han ser upp, ser mänskor på stranden och
ler, — öppnar famnen emot dem och ler. — Och
nickar åt barnet på moderns arm, — åt jungfrun
vid kärestans sida, — åt sysslande man, — åt
vissnande gubbe, — och strax försvinna kindernas
rosor, — lifvet flyktar, och döden har en blomma
mer i sin krans.
Allt vidare drifver han bort emot natten, — i
lek med de blommor, som växa på stranden, —
tar skörd på skörd af kindernas rosor, — strör
askgrå blekhet å stelnande anleten.
Ljuf är en blomma i lifvets lunder, — ljufvare
dock när hon tas i sin blomning. — Ty aldrig förgår
den rosens fägring, — aldrig bleknar dess prakt,
och undrande blickar följa den fram genom tiden
till evighets ära" — — — (låter boken sjunka).
— "Aldrig förgår den rosens fägring — aldrig
bleknar dess prakt", — — — skön synes mig
sådan död, — — skönare nästan än lifvet själft!
(kysser rörd, boken). Sancta Karin, haf tack för en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
