Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kvar, och förlita dig på din kloka moder Siegbrit. Låt
henne finna en man och beskyddare åt dig. (Musiken
börjar utanför huset igen.)
dyveke (häftigt).
Aldrig — aldrig! Ännu i dag vill jag bort
härifrån — ännu i denna stund!
NARREN
(gör en min som gladde det honom att höra hennes
bekännelse. Återtar sitt vanliga ansiktsuttryck när han
vänder sig till henne och svarar).
Hvarför det? Din moder kommer nog ej att gifva
dig åt någon ringare än den förste vid hofvet. Och
som alla äro narrar, men jag den ende af dem som
har det ämbetet, så är jag den förste. Stolts jungfru,
vågar jag väl hoppas? (Ler sött och inställsamt, bugar
snobbigt och med handen på hjärtat.)
dyveke (rätar på sig).
Ja förvisso, förr än jag tager någon enda af de
andra till man, förr tager jag dig, narr!
narren (ironiskt).
Det gör du rätt i, jungfru Dyveke. Jag kommer
åtminstone att hålia dig i ära, — jag kommer aldrig
att sedan i dig endast se konungens älskarinna, som
jag i nåder fått öfvertaga, sedan han tröttnat — jag
kommer ej att känna mig förnedrad, som en af de
andra helt visst skulle göra, utan vara stolt öfver den
husfru min herres nåde skänkt mig,
dyveke (stolt).
Konungens älskarinna är ingen slafvinna, som låter
skänka bort sig. Konungens kärlek förnedrar ej utan
upphöjer. Så högt har han ställt mig genom den, att
ej en af de stolta herrarna vid hans hof är värdig att
kyssa min sko. Vet det. Och gå nu.
5. — Kristian II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
