Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
Ur ett oändeligt ljus blicka mot himmelens Gäst,
Hvilken i skirare drägt från pröfningen länder tillbaka,
Och oskyldig ännu döpes i strålarnes svall,;
Som från den Evige går ooh klarnar den Tönglande
Psyche,
Blifven en spegel, der Han skönjer sig mera
och mer.
Om till den döende ej en älskad stämma sig tränger,
Skulle vid fåglarnes sång, enad till en symfoni,
Från osynliga tungor försprida ur den vårliga luften;
Som uppstämd till musik löser de kroppsliga band,
Han dock slumra så ljuft och tänka, det parkernas
skalder
Prisa den Eviges nåd, som mig från grämelsens
land
femförlofvar och re’n ur den dystra, slutande göm.
man,
Ur min jordiska blund väcker med himlarnes
chör.
Ja! min dyraste, snart omhöljd af grönskande torfvor
Klagar jag mer ej och duslider ej mera med mig.
’Tiden med hastande flygt stal "bort de sprickande
rosor ,
Som på mitt anlete förr föddes af helsan engång,
Skänkte sin lutade slaf, som blinkar mot. ljusare
höjder ,
Några timmar och dem blott för att sucka och dö:
Falla jag skall, när ej ären ännu npedtynga min hjessa,
Villad af hoppet, som höjt blosset för ynglingens
N syn
I det kommandes dimmiga rymd och vidgat en utsigt
Fjerran af skönare dar, ack! som ej Resa för
mig;
——
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
