Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
Följd af tjuge, höfdingens mest behjertade’svenner.
De upplyfte hans heliga kropp. Med sorgelig likståt
Buro de genom fiendeland sin drott till hans hem-ös
Ingen befejdade dem af Sarmaterne. Ingen förstörde
Deras tåg; ty bestört var enhvar af drottningens öde.
När den slumrande hjelten nu kom tillbaka till
hemön,
Blef det trånga huset beredt åt honom, och stapplad
Öfver det trånga huset en ättehög, mer än andra ;
Herrlig och hög och vidt Kuingscddå Och på spetsen
af kullen
Restes en väldig sten. Se’n blefvo den heliga ekens
’Telningar satta omkring klippbrottet. I himmelens
åsyn
Vuxo de opp efterhand till mot himlen ruskande
stammar. :
Och re’n tusende år på högen de ruskat. De ruska
Ännu idag, men sakta med glesare grenar och torftigt
Lof, med bristande stam, och mot jorden sjunkande
kronor. ;
Också din kraft, o ek! sig böjer mot grafven.
; Du skall snart |
Multna till stoft. Till klyfta; 0 hög, instörtar du:
; Äfven FÄRG
Dig skall tidernas tand förgrusa, o mäktiga qvarder!
Allt förgås. Sjelf bjelten förgås och hjeltarnas vårdar.
Höjd med den hvitnade sten, den tusenäriga
3 ekens
Gråa fostrare! Sorg omtöcknar min själ, och mitt anlet
Fuktas af gråt, bemängd med den daggiga aftonrodnans,
Allt förgås. »Sjelf kjelten förgås och hjeltarnas vårdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
