Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - „Crimen laese majestatis“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Hon. kunde ej tänka sig, att lefva utan
honom, — hon kunde aldrig „klara“ det att vara ensam.
— Hon skulle taga sitt lif — kasta sig i sjön —
eller också gå på gatan, — ja det skulle hon, — gå
på gatan och bjuda ut sig. Och han kunde inte vilja
se henne så! Han kunde väl inte taga på sig ett sådant
ansvar som att drifva henne ut i något sådant! Ty
hans fel vore det helt och hållet!
Han sade ej ett ord — utan gick emot dörren
igen.
Hon efter, slingrade sina armar om hans lif —
sjönk ned på knä framför honom och bad, att han ej
skulle öfvergifva henne, — bad om förlåtelse för att
hon lekt med hans känslor — hotade att göra sig all
möjlig skada.
Och lade ansvaret härför på honom. —
— Men han skulle bara försöka med henne —
allt skulle bli så bra igen — Hon var ju endast en
svag qvinna. Han kunde väl inse det — han kunde
ej lemna henne — han måste åtminstone hjelpa henne
att komma öfver detta förfärliga, så att hon
åtminstone inte „ förlorade sig sjelf“. — —
Han frågade hvad hon menade med att „förlora
sig sjelf“ och fick intet svar.
Men hon steg upp — lade armarne kring hans
hals, såg på honom med en blick, — åh hvilken blick!
— och började tala med en röst så varm, så
passionerad, och bad så, att en sten kunde blifvit rörd af
det.
— „Försök nu ändå — ah så försök då! — Du
skall få se att du misstagit dig att jag kan vara
annorlunda, att — att — åh Gud hvad jag är olycklig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
