Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nonchalanta ärlighet att han själv i slutet av
romanen hänvisar till denne, till och med förnekande sin
självständighet gentemot läraren, ehuru den är
alldeles uppenbar. Det är främst den fullkomliga
fördomsfrihet med vilken han examinerar sina egna
känslor som i sin amoralitet påminner om Proust. Men
hos Parland kan mau ännu skönja att objektiviteten
kostat honom en viss självövervinnelse. Det framgår
bland annat av den på en gång litet barnsligt ömma
och raljanta tonen i början av romanen, som inte är
helt lyckligt genomförd — den verkar tvehågsen och
alltför naiv, ehuru den icke saknar en träffande
ka-raktäristik. Men denna valhänthet ger snart rum
för ett fastare grepp, som med andra avdelningens
verkningsfulla rekapitulation röjer en fullkomlig
behärskning. Romanen slutar på ett sätt som gör ett
nästan brutalt intryok och verkar dess mer effektfullt
som psykologin föret under berättelsens lopp antar
denna gir, så att läsaren alldeles parallellt med
författaren kommer att tillägna sig hans ohöljda
betraktelsesätt.
Trots att svenskan icke var Henry Parlands
hemspråk, nådde han i sin språkbehandling en fullt
utbildad personlig stil. I romanen är hans språk
ställvis tungt, men alltid sakligt och enkelt. Man märker
med beundran den ihärdighet med vilken han ända
till slutet fasthåller sitt intellektuella grepp på ämnet.
Det är tydligt att romanen kommit till i ett behov av
att göra reda för sig, att dess intellektualitet tjänat
ändamålet att frigöra författaren från en upplevelse.
Parlands sista dikter röja samma sakliga tonfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
