Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är att bringa den alldeles utom sig och blint rusa i väg.
Den hastiga farten släcker snabbt raserianfallet och
det går över lika plötsligt som det kommit. Tills
något obetydligt mellanfall åter får motorcykeln att
brusa opp och mista all självbehärskning.
Men gäller det att ha en verklig karl till hands för
att tillsammans färdas långa, svåra vägsträckor, då är
motorcykeln den bästa kamrat man kan tänka sig. Den
biter ihop tänderna oeh räknar varken kilometrarna
eller uppförsbackarna längre. Som svettpärlor rinner
dammet utmed dess breda, väderbitna fysionomi, och
den tjuter av glädje över farten, blåsten, de
skräckslagna gummorna, vilka gapa efter dess triumferande
dammoln. Den fordrar bara en sak: rikligt med mat
och olja. När en motorcykel börjar känna hunger, kan
man inte få den någonvart. Försöker man det oaktat
leda den vidare, låtsas den vara sjuk, släpar hjulen
efter sig och är överhuvudtaget det mest otacksamma
kräk man kan tänka sig.
Motorcykeln har en mycket bestämd
världsåskådning. Detta i motsats till sin äldre, vankelmodiga
kusin: velocipeden, som obeslutsamt söker sig från den
ena vägkanten till den andra och aldrig riktigt vet vad
den vill. Motorcykeln däremot åker alltid på samma
sida om vägen; hos oss i Finland på den högra, i några
andra länder på den vänstra sidan. Till och med när
den kör i diket, sker det åt ett alldeles bestämt håll.
Åter ett bevis på motorcykelns kolossala envishet och
egoism.
Motorcykeln erkänner aldrig något felsteg. Den
kan ränna huvudet mot en bergvägg och gå i bitar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
