- Project Runeberg -  Återsken /
145

(1932) [MARC] Author: Henry Parland
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ständigt tilltagande intresse för vad Amy kunde göra
så där sent. Jag gick långsamt tillbaka. Nu skymtade
redan huset där hon bodde, och jag sökte ivrigt efter
det upplysta fönstret, men kunde inte upptäcka det.
Jag såg hela tiden opp mot tredje fönsterraden, där
hon bodde, och stötte nästan ihop med en man som
hastigt kom gående över gatan. Han mumlade en
ursäkt och skyndade vidare, och nu kunde jag redan
urskilja Amys fönster. Det var försänkt i
sommarnattens gråtunga skymning liksom alla andra.

Men under det jag vandrade hemåt började
någonting kväljande bubbla upp i mitt inre. Jag visste
ännu inte riktigt vad det var, ty än så länge var det för
formlöst för att kunna samla sig till en bestämd tanke
eller känsla. Var det Amys fönster, som jag sett ljus
i, eller inte? Och om det var hennes fönster, så vad
kunde hon ha för sig så där sent om natten. Vad
kunde Amy överhuvudtaget ha för sig? Jag hade aldrig
sett henne göra någonting annat hemma hos sig än
spela grammofon och bläddra i filmtidskrifter. —
Javisst, ibland sydde hon på någonting, men hon fick det
aldrig färdigt. — En dyna, eller någonting liknande.
Hon sade att det skulle bli ett broderi —
paradisfåglar, eller papegojor, hon sade varje gång något nytt.
Men inte hade hon väl suttit och sytt ut
papegojor mitt på natten. Det var ändå litet för absurt
— kanske det inte heller var hennes fönster. Då
föllo ju paradisfåglarna och allt det där bort av sig
själva. Jag släckte lampan och vände mig beslutsamt
mot väggen: nu skulle jag somna ögonblickligen. —
Men om det ändå varit hennes fönster–––––-. En karl

io — Återsken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:10:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/phsken/0165.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free