Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms öfverståthållare (forts.) af N. v. D. Grefve Kristoffer Gyllenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
år, där han anförde fotfolkets andra linie och
genom att i rätt tid komma svenskarnes hårdt ansatta
venstra flygel till hjelp i väsentlig mån bidrog till
segern. Detta var krigets sista stora drabbning. Snart
kom freden men med den nya strider.
Kristoffer Gyllenstierna hade redan 1668 begynt taga
del i riksdagsförhandlingarna samt såväl vid detta som
vid 1672 års riksmöte flitigt användts i de af adeln
alltemellanåt tillsatta utskott. Han hade äfven med en
viss käckhet och ungdomlig värme gjort sitt inlägg i
debatterna, därvid städse trädande i skarp opposition
mot den högaristokratiska regeringen. Också tyckes man
från högsta ort hafva väntat sig mycket af hans hjelp
vid den riksdag, som 1680 blifvit sammankallad för att
lagligen befästa det envälde, som under de oroliga
krigsåren småningom samlats i konungens hand, och
helt och hållet från makten störta den aristokrati,
som i århundraden utöfvat ett så stort inflytande
på Sveriges öden och under den nyss tilländagångna
förmyndarregeringen nätt detsammas höjdpunkt. Det
gälde nu för det kungliga partiet att skickligt
begagna sig af den utomordentliga popularitet, Carl
XI genom sitt kraftfulla uppträdande under kriget
vunnit, liksom ock af den allmänna förbittring,
som allt tydligare gaf sig tillkänna mot den forna
rädsregeringen och de styrelsegrundsatser, som
utmärkt densamma. Det gälde äfven att klokt bruka
och om möjligt ytterligare uppdrifva den afund och
den ovilja, som de ofrälse stånden hyste mot adeln,
liksom ock de känslor af föga skiljaktig beskaffenhet,
som den lägre adeln egnade den högre; att sålunda
isolera och splittra denna nyss så mäktiga adel, hota
och skrämma densamma, tills den bruten och modlös i
konungamaktens skydd skulle se sitt säkraste värn i
den fruktansvärda stormen, i likhet med medstånden
frivilligt erbjuda hvad konungen till sina planers
förverkligande åstundade och slutligen såsom en
snart sagdt gifven följd af de redan fattade besluten
formligen proklamera enväldet.
Den nitiske rojalisten svek ej heller dessa vid
honom fästa förhoppningar. Man finner honom vid
denna riksdag ständigt på Riddarhuset i främsta
ledet i striden för de nya idéer, som där nu höllo
sitt segertåg. Ingen kunde mer eftertryckligt än
han inskärpa vördnaden för konungens vilja. »Adeln
borde icke draga det uti tvifvelsmål, som K. M:t
så allvarligen befallte. Det stode intet till
ridderskapet och adeln att försvaga K. M:ts mening»,
yttrade han sålunda vid ett tillfälle. Ingen kunde
hellre gifva fullare uttryck åt den allmänt lågande
harmen mot den mäktiga högadeln. »Skola vi», utropade
han, »för några få familiers skull,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
