Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms öfverståthållare (forts.) af N. v. D. Grefve Mikael Törnflycht
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta val, att enväldet afskaffades och åt ständerna
såsom nationens lagliga representanter öfverläts
att definitivt afgöra såväl om tronföljden som om
författningen. Till detta patriotiska och lojala
handlingssätt, värdigt friborna svenskar och ädla
riddersmän och vida skildt från det, som vid liknande
tillfällen vanligen följts af härförare, som haft
sitt folks öde i sina händer, skall äfven Törnflycht
verksamt hafva bidragit.
I likhet med många af sina medbröder lemnade han
kort därpå hären för att skynda till Stockholm
och taga del i det åter öppnade, efter enväldets
långvariga förtryck med så allmän glädje och så ljusa
förhoppningar motsedda parlamentariska lifvet. Men
ehuru han vid den fördelning af krigskassan,
som kort efter Carl XII:s död på prins Fredriks
befallning egt rum bland de högre officerarne i
uppenbart syfte att för prinsen och hans ärelystna
sträfvanden vinna dessa mäns sympatier och understöd,
synes hafva blifvit framför andra gynnad, visade han
snart, att han var föga villig att befordra sagda
sträfvanden. Långt därifrån finna vi honom vid 1719
års riksdag jämte åtskilliga andra adelsmän afgifva en
formlig protest mot hvarje öfverflyttande af kronan
från drottningens till hennes gemåls hufvud. Detta
oaktadt blef Törnflycht snart föremål för åtskilliga
gunstbevis från hofvets sida. Sålunda upphöjdes
han under loppet af år 1719 efter hvart annat till
öfverkammarherre, generalmajor och friherre. Men om
prins Fredrik invaggat sig i den förhoppningen att
genom dessa utmärkelser för sin personliga politik
förvärfva Törnflychts kraftiga stöd och göra denne
till ett lydigt redskap för sina planer, har det
säkerligen ej dröjt länge, innan han nödgats inse,
att han härvidlag i hög grad missräknat sig.
Prins Fredrik hade emellertid 1720 omsider lyckats
vinna den krona, han så ifrigt efterfikat. Dock
föga tillfredsstäld med de inskränkningar, det nya
statsskicket medfört i konungamakten, började han
snart energiskt arbeta på att undanrödja desamma. Att
härvidlag i sin gardeschef äga en motståndare kunde
ej för honom vara synnerligen behagligt. Också
finnes han snart nog hafva sökt aflägsna Törnflycht
från sagda i händelse af politiska förvecklingar
så betydelsefulla post. En större omplacering vid
regementena hade nämligen vid denna tid blifvit
nödvändig till följd af de ur ryska fångenskapen
frigifna officerarnes hemkomst. Oroliga häröfver hade
en del gardesofficerare till sin öfverste ingifvit
en skrift med begäran att blifva bibehållna vid
sina befattningar. Konungen förmenande, att det var
Törnflycht, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
