Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms öfverståthållare (forts.) af N. von Dardel. 2O. Friherre Gustaf Mauritz Armfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att i februari 1799 hans namn blef borttaget
från skampålen. Sedan hans maka kort därefter
af konungen utsetts till hofmästarinna för den
väntade tronarfvingen, blef i anledning af dennes
födelse i slutet af samma år Armfelt äfven delaktig
af de kungliga ynnestbevisen. Sålunda erhöll han nu
af »gunst och nåd» förskoning från det honom ådömda
straffet och »återställdes till namn, adligt stånd och
heder». Slutligen i september följande år tillstaddes
honom på hans makas förbön och »för att se sin moder
och sina barn till godo» att åter vistas i riket.
Den förödmjukande form, hvari detta tillstånd
meddelades, grämde Armfelt bittert. Först våren
1801 begagnade han sig också däraf, då han till
en början begaf sig till Finland för att än en
gång, den sista, se sin åldriga moder. Därifrån
for han till Stockholm, där han fann allt mycket
förändradt. Vid det fordom sä lysande och glada
hofvet härskade stelhet och ledsnad, och Gustaf III:s
son, påverkad af mot Armfelt fientliga inflytelser,
visade sig kall och förbehållsam mot sin fars trofaste
vän. Denne insåg också snart, att han icke passade i
den nya omgifningen; och efter föga mer än en månads
vistelse i hemlandet lämnade han det åter. Konungen,
som ej ansåg sig hafva bruk för Armfelt i Sverige,
hade emellertid gifvit honom förhoppningar om en
diplomatisk anställning i utlandet. Dessa uppfylldes
äfven, då han 1802 utsågs till envoyé i Wien.
Så var han då åter anställd i svensk tjänst, men
obetydligheten af de göromål, som voro med denna hans
nya befattning förenade, tillfredsställde föga hans
verksamma själ. Desto mera njöt han i stället af det
angenäma sällskapslif Wien erbjöd och intog här som
alltid till följd af sina personliga egenskaper en
synnerligen bemärkt och gynnad ställning. Men fastän
nu vorden diplomat synes han icke på samma gång hafva
förvärfvat förmågan att iakttaga nödig diplomatisk
försiktighet.
De österrikiska ledande statsmännen, hvilka
han ständigt fann klenmodigt falla undan för den
fruktansvärde franske herskarens maktspråk, blefvo
snart nog föremål för hans harmsna utgjutelser oeh
bittra sarkasmer, och dessa vunno helt naturligt ökad
styrka, sedan Bonaparte genom hertigens af Enghien
gripande och afrättning på det våldsammaste kränkt
hela det monarkiska Europa och ännu drypande af detta
oskyldiga blod låtit utropa sig till kejsare. Liksom
sin konung intogs härvid Armfelt af den djupaste
förbittring mot den redan dessförinnan förhatlige
»korsikanen» och inför själfva kejsar Frans förde
han nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
