Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms öfverståthållare (forts.) af N. von Dardel. 2O. Friherre Gustaf Mauritz Armfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedan statshvälfningen omsider utan Armfelts biträde
ägt rum, dröjde det icke länge, innan äfven hans
medverkan togs i anspråk af den nya regeringen. Han
blef sålunda ånyo chef för västra arméen. I denna
egenskap fick han emellertid näppeligen befatta
sig med några krigsrörelser men så mycket mera
med politiska underhandlingar. Att i en förening
med Norge söka en ersättning för Finlands förlust
och att vinna detta mål genom den i Norge ytterst
populäre prins Kristian August af Augustenburgs val
till svensk tronföljare, var en af den nya svenska
politikens ledande tankar. Det gällde nu för Armfelt
att arbeta för dess förverkligande, och han synes
äfven till en början med mycken ifver hafva ägnat sig
åt detta värf samt skyndat att inleda förbindelser med
prinsen. Då emellertid denne jämväl var befälhafvare
för norska hären, gällde det först och främst under
nu rådande brydsamma politiska förhållanden att med
klokt framhållande af ifrågavarande lysande utsikter
söka förmå honom att så vidt möjligt afhålla sig från
alla angrepp mot Sverige. I detta afseende kröntes
också underhandlingarne med fullständig framgång. Den
redan vid Armfelts öfvertagande af befälet faktiskt
bestående vapenhvilan förblef orubbad.
För en tid hade sålunda Armfelt, gustavianen
par préférence, synts svika sina legitimistiska
traditioner och, mäktigt påverkad af det bekymmersamma
politiska läget samt i förhoppning att sålunda
varaktigt befästa Sveriges framtida trygghet,
förenat sig med dem, som efter Carl XIII:s död önskade
öfverflytta kronan på en ny dynasti. Det dröjde dock
icke länge, innan de gustavianska sympatierna åter
vunno herraväldet i hans rörliga sinne, och då vid
1809 års riksdag ett icke obetydligt parti visade
benägenhet att till tronföljare utse den afsatte
konungens son, trädde han snart i förbindelse med
detsamma. Såväl pä grund häraf som af mera personliga
skäl begynte från denna tid förhållandet mellan
Armfelt och de s. k. 1809 års män, särskildt Georg
Adlersparre, att blifva mer och mer fientligt. Å ömse
sidor började man snart starkt misstänka hvarandra för
allehanda intriger och våldsamma anslag. Befälet öfver
västra arméen, som Armfelt, vid tronskiftet upphöjd
till en af rikets herrar äfvensom till president i
krigskollegium, vid mottagandet af sistnämnda ämbete
förbehållit sig att härjämte bibehålla, gjorde honom
under sådana förhållanden till en synnerligt farlig
man i motståndarnes ögon. Att beröfva honom detsamma,
blef därför nu deras mål. Genom oförsiktighet i tal
och uppförande gaf han dem äfven vapen i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
