Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Hesselius d. ä., en bortglömd svensk konstnär, af Sigrid Leijonhufvud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
epokgörande faktum, som förtjänar mer än blott
en flyktig uppmärksamhet.» I ett annat sammanhang
intygar mr Hart dessutom den svenske konstnärens
gifna öfverlägsenhet öfver Smibert som porträttmålare.
Man vet ej hur länge Hesselius bodde kvar i
Maryland. Ännu i juli 1725 omtalas han såsom
sysselsatt att måla altaret och altarringen i
St. Barnabas, men 1735 var han åter i Philadelphia;
detta år köpte han nämligen vid norra sidan af
Highstreet ett hus, där han sedan bodde till sin
död. Han fick medborgarrätt i Pennsylvanien 26
september 1740. Att han fortsatte sin verksamhet och
lika litet som sjuttonhundratals-artister i allmänhet
ansåg dekorationsmåleriet under sin värdighet, framgår
af en annons i Pennsylvania Packet för 11 december
1740. Där tillkännagifva nämligen Gustaf Hesselius
från Stockholm och John Winter från London att de
måla vapensköldar på vagnar och bärstolar, utföra
skyltar och all slags ornamentering, förgyllning,
textning m. m. äfvensom rengöring och renovering af
gamla målningar. Enligt benäget meddelande har mr
Jordan, sedan han skref sin artikel i Penn. Mag.,
äfven lyckats konstatera att dekoreringen i
färger af det gamla stadshuset i Philadelphia,
där oafhängighetsförklaringen 1776 proklamerades,
mer än fyrtio år före denna tidpunkt blifvit utförd
af Gustaf Hesselius.
En man af fast öfvertygelse synes den svenske
konstnären icke hafva varit. Mr Hart omtalar
att han först öfvergick till anglikanska kyrkan,
sedermera slöt sig till herrnhutarna eller, såsom
de här plägade kallas, moravianerna och slutligen
genom påverkan af sin måg, pastor Erik Unander,
återfördes till svenska luterska kyrkan och sin
fäderneärfda bekännelse. Herrnhutismens stora
utbredning inom de svenska församlingarna och den
söndring, som däraf vållades, skildras af Norberg i
hans ofvan citerade arbete. Som en af dess främsta
förkämpar uppträdde den svenske studenten Abraham
Reinke, som skall hafva omvändt Hesselius, något
som dock ej stämmer med uppgiften att denne 1743—50
tillhörde brödraförsamlingen i Philadelphia. Reinke
kom nämligen först 1744 till Amerika och först 1747
till Philadelphia. (Se Norberg, s. 60, not).
De amerikanska biograferna citera åtskilliga utdrag ur
brefväxlingen mellan biskop J. C. F. Cammerhoff och
grefve Zinzendorf, herrnhutismens ledare, i hvilka
Gustaf Hesselius omtalas. 1745 nämnes, att han har en
plan att återvända till Maryland, och i febr. 1748,
att han i ett af sina fönster utställer sin målning
»Korsfästelsen»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
