Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Personhistorisk litteratur. Ätten af Klint
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
<b><i>Ätten af Klint.</b></i> Anteckningar ur släktpapper af
Adelaïde Nauckhoff, född af Klint. Stockholm 1905. 231
sid. + en stamtafla.
Författarinnan har med detta arbete icke velat gifva
en systematisk släktbeskrifning i häfdvunnen stil. Ej
heller har hon med poetiserande fraser sökt framtrolla
s. k. kulturbilder, mer eller mindre lösryckta från
verkligheten. Hon har sakligt, men på samma gång i en
lättläst form skildrat släktmedlemmarnes lif sådana de
tett sig i de bevarade anteckningarna. Arbetet är hvad
det ger ut sig för att vara : en samling »anteckningar
ur släktpapper», hvarken mer eller mindre. Det är
också från den synpunkten det måste bedömas.
Det rent genealogiska inskränker sig till en
kortfattad redogörelse för släktens ursprung jämte
en tabellarisk öfversikt öfver ättlingarne till
Erik af Klint, som adlades år 1805. Ättens förste
kände stamfader Håkan skall på 1500-talet hafva ägt
gården Svaneryd i Kronobergs län, troligen Svaneryd
i Hallaryd socken. En sonson till honom, prosten
Nicolaus Birgeri Klintæus, är nog den Nicolaus
Birgeri Smolandus, som blef student i Uppsala 1628
den 12 oktober. Då han ej där kallas Klintæus, synes
han först senare hafva upptagit namnet, hvadan man
nog får betvifla uppgiften, att fadern Börje äfven
kallat sig Klint eller att namnet »burits i den
småländske bondens stuga» — såsom författarinnan
med en viss licentia poetica säger. Man styrkes i
en dylik förmodan däraf, att namnet Klint ej finnes
i den namnlängd från början af 1600-talet, som
Hyltén-Cavallius meddelar i »Värend och Virdarne».
Något försök till utredning rörande de ofrälse
grenarna af släkten förekommer icke, då författarinnan
gör de historiskt biografiska sidorna till hufvudsak
och inom det genealogiska området bestämdt begränsar
sin uppgift. De rena personalnotiserna om den
adliga ätten äro ungefär desamma som återfinnas
i ättartaflorna. Då boken icke gör anspråk
på att vara en släkthandbok, kan man knappast
fordra, att den med hänsyn till uppställningen
skall fylla modernt praktiska kraf. Hvad som i
öfverskådlighet brister ersättes emellertid af
ett utförligt personregister. Att författarinnan,
då hon gått utom »släktpapperens» område, icke
kritiskt analyserat de skriftliga källorna, är
förklarligt nog. Så t. ex. inflikas på tal om Tofta
gård, som ägts af släkten, några reflexioner om
Sparre-ätten, hufvudsakligen grundade på uppgifter
hos Anrep. Legenden om Sixten Sixtensson och hans son
såsom Sparre-ättens stamfäder är emellertid redan
för flera år sedan aflifvad i Wrangel-Bergströms
Ättartaflor och i supplementet till Nordisk
familjebok. Att fel af antydd art kunna förekomma
behöfver dock ej förtaga arbetets värde ens inom det
område, vid hvilket författarinnan tydligtvis icke
lagt hufvudvikten.
Det är, som sagdt, de biografiska skildringarna öfver
de bemärkta männen, som utgöra bokens kärna. Här
gifva släktpapperen det rikligaste stoffet, här ha
händelserna den största tjusningen, och här rör
sig författarinnan bland minnen och traditioner,
med hvilka hon tydligtvis redan från barndomen vuxit
samman. Onekligen läser man både krigsskildringarna
och de små anekdoterna med odeladt nöje, typiska
som de äro enhvar för sin tid. Att beskrifningen af
de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
