| 30 |
Anteckningar af J. W. Goijer.
Åby kyrka i Norra Möre härad torde vara den enda inom Kalmar stift, hvilken äger ett med kyrkan sammanbyggdt och samtidigt med densamma uppfördt enskildt grafkapell eller grafkor.
Nuvarande kyrkan nybyggdes 1774. Redan dess förinnan lärer emellertid vid den äldre kyrkan funnits ett särskildt grafkapell för ägarne till den inom socknen belägna säteriegendomen Björnö, bland hvilka från äldre tider nämnas flera medlemmar af friherrliga släkten Oxenstjerna och adliga släkten Wulfklou eller äfven Ulfvenklou som namnet skrefs i den tidens handlingar.
Vid den nya kyrkans uppförande hemställdes därför af dåvarande ägaren till Björnögodset, majoren Henrik Wulfklou, att i sammanhang med kyrkobyggningen äfven ett med kyrkan sammanbyggdt grafkapell måtte uppföras för hans adliga släkt.
Detta förslag väckte till en början mycket motstånd af de öfriga socknemännen, hvilka sade sig icke vilja bygga kyrka åt socknens adelsherrskap, men beslutet genomdrefs dock slutligen, i synnerhet sedan förutnämnde majoren Wulfklou kort före sin död till kyrkobyggnaden skänkt 500 daler.
På detta sätt tillkom således det Wulfklouska grafkapellet, hvilket utgöres af en större, nästan fyrkantig utbyggnad af 14 alnars längd och 12 alnars bredd, uppförd i det närmaste till samma höjd som kyrkan och i samma byggnadsstil, på dess södra långsida närmast intill koret, i motsvarighet med den på norra långsidan utbyggda sakristian.
Grafkapellet är afdeladt i tvänne våningar, af hvilka den undre utgör själfva grafhvalfvet och inrymmer de ofvan jord stående likkistorna, medan den öfre våningen, som ursprungligen varit helt och hållet öppen mot kyrkan och endast skild från densamma genom ett läktarskrank, som på senare tider ersatts af större glasrutor, bildar ett ganska stort och rymligt bönkapell, hvarifrån grafägarnes släktmedlemmar kunde, osedda af menigheten, afhöra predikan och den öfriga gudstjänsten.
Till själfva grafhvalfvet nedkommer man från kyrkogården genom en å västra sidan anbragt hög dörr, innanför hvilken endast ett par trappsteg leda ned till det rymliga, hvälfda, hvitmenade och med jordgolf försedda grafrummet, som upptages af omkring ett 20-tal större
| 31 |
En större likkista är dock placerad särskildt för sig och tilldrager sig en särdeles uppmärksamhet genom sin prydliga, ehuru delvis illa medfarna yttre utstyrsel. Å den förgyllda, ovala, och rundt omkring ornamenterade hufvudplåten läses följande inskription:
»Kongl. Maj:tz wår Allernådigste Konung och Herres troe Man och Öfwerste öffwer Smålands Regemente till foot, Den E:le och Wälborne Herr Hinric Wulfklou, Herre till Hijlkolax, Björnö och Nöble, föddes i Stockholm Anno 1636 den 21 Aprilis, döder i Calmar den 16 Februari Anno 1677.»
Därunder finnes å en annan, likaledes förgylld plåt, i drifvet arbete anbragt det med hjälmprydnad och Sköldhållare försedda Wulfklouska vapnet, utvisande en från en skogsbrant framspringande ulf.
Midt på kistans ena långsida är äfvenledes anbragt en förgylld plåt, i drifvet arbete afbildande åtskilliga krigiska sinnebilder, såsom korslagda fanor, svärd och kanoner, trumma m. m. Därjämte äro likaledes å sidorna fastade ytterligare flera andra plåtar med därå anbragta bibelspråk. Öfverst å locket finnes liggande ett väl arbetadt mindre krucifix.
Den ovanligt långa kistan är förfärdigad af tunn kopparplåt och för öfrigt såväl å locket som kring sidokanterna rikt sirad med krusigt ornamenteradt listverk, likaledes af tunn kopparplåt, samt har ursprungligen hvilat på klotrunda fotkulor af koppar, hvaraf fragmenter ännu finnas.
Enär öfversten Henrik Wulfklou afled redan 1677, men grafkapellet nybyggdes först 1774, har kistan, som delvis är mycket illa medfaren, hitflyttats från en äldre grafplats. Genom öppningar i det sönderbucklade locket kan man på botten af kistan skönja en i ena hörnet liggande hufvudskalle samt några förvittrade delar af skelettet tillsammans med stycken af gulnad svepningsduk.
Öfverste Wulfklou, som här ligger begrafven, var son af den förmögne handelsmannen och rådmannen i Stockholm, Henrik Wulf, hvilken för sina till kronan lämnade penningeförsträckningar blef utnämnd till hofkassör och kommissarie i kommersekollegium samt adlad 1654 med namnet Wulfklou. Sonen, förutnämnde öfversten Henrik Wulfklou, utmärkte sig i Karl XI:s danska krig och var vid skilda tillfällen kommendant, först på Kalmar slott och sedan i Kristianstad. Gift 1664 med Margareta Björnklou, dotter af riksrådet Mattias Björnklou, en af underhandlarne vid westfaliska fredskongressen. Hon afled 1684 på Olivehäll vid Strängnäs, men begrofs på samma ställe som mannen.
Nämnde öfversten och kommendanten Henrik Wulfklou, hvilken räknas såsom den förste chefen för det sedermera benämnda Kalmar regemente, tillbytte sig 1669, enligt Norra Möre dombok, af friherre Karl Eriksson Oxenstjerna säteriet Björnö i Kalmar län med därunder liggande allodialgods mot gods i Ulfsunds län jämte några andra gårdar i Finland. Enligt ättartaflorna säges han hafva blifvit skjuten i
| 32 |
En annan större likkista af ek, som äfvenledes tilldrager sig uppmärksamhet, ehuru den saknar alla yttre prydnader, har å en enkel hufvudplåt denna inskription:
»Här hvilar Reihn Grefwinnan Högvälborna Fru Wilhelmina Louisa Wildt und Rhein, f. i Crumbach uti Tyskland år 1706. Gift med Öfwerste Stallmästaren, Riddaren Högvälb. Grefwe Nils Julius Lewenhaupt, Död på Sätesgården Björnö i Calmar län år 1780.»
Grefve Nils Julius Lewenhaupt, son af generalmajoren Karl Julius Lewenhaupt eller Leijonhufvud och grefvinnan Kristina Gustaviana Horn, var vid midten af 1700-talet ägare till den äfvenledes inom Åby socken belägna gamla säteriegendomen Stäflö, som han emellertid 1773 försålde till dåvarande ägaren af det angränsande Björnögodset, öfversten vid skånska kavalleriet Abraham Henrik Wulfklou eller Ulfvenklou, enligt följande anteckning i Norra Möre dombok:
»År 1773 den 19 novemb. upplät hofmarskalken grefve Nils Julius Lewenhaupt åt öfversten och riddaren af Kongl. svärdsorden Abraham Henrik Ulfvenklou hela Stäflögodset af 26 hela mantal mot villkor: 1:o) att öfversten betalar en godset vidhäftande gäld 39,000 daler s. m.; 2:o) godsets afkastning tillställes grefven, så länge han lefver; 3:o) dess frånskilda grefvinna underhålles på Björnö till döddagar.»
Bemälda frånskilda grefvinna Wilhelmina Lovisa Wildt und Rhein afled, enligt förut anförda inskription å hennes likkista, på Björnö 1780 vid 74 års ålder.
Bland sönerna till förut omnämnde öfversten och kommendanten Henrik Wulfklou hafva följande blifvit begrafna i Wulfklouska grafkapellet, nämligen: Mattias, kapten i Malmö, död ogift; Karl, volontär vid kungl. gardet, samt Henrik, död ung. Huruvida sonen Johan Gustaf, öfverstelöjtnant vid Kalmar regemente, här blifvit begrafven, förmäla ej ättartaflorna. Däremot har denne sistnämnde öfverstelöjtnanten Johan Gustafs son, majoren vid skånska kavalleriet Henrik Wulfklou här fått sitt sista hvilorum äfvensom hans maka friherrinnan Engel Cronhjort, dotter af den bekante, från en öländsk prästsläkt
| 33 |
Likaså har sistnämnda makarna Wulfklous son, majoren vid skånska kavalleriet, sedermera öfversten och riddaren Abraham Henrik Wulfklou eller Ulfvenklou, herre till Björnö, Stäflö och Kläckeberga, död 1784, här funnit den sista hvilan tillika med sin maka friherrinnan Eleonora Charlotta von Grooth. Hon afled 1794 vid 60 års ålder på Knapegården i Ryssby socken.
Sedan öfversten Abraham Henrik Ulfvenklou aflidit barnlös, öfvergingo de betydliga Björnö- och Stäflögodsen till hans systerson, majoren vid norra skånska kavalleriet Henrik Walter Berg von Linde, hvilken åter 1814 fördelade nämnda gods åt sina barn och mågar, bland hvilka sistnämnda var majoren vid Smålands husarer grefve Karl Otto Posse.
En broder till förutnämnde öfversten Abraham Henrik, kaptenen i fransk tjänst Johan Gustaf Ulfvenklou, död 1762, hvilar äfven i Wulfklouska grafkapellet, likasom hans maka friherrinnan Anna Juliana Wrangel af Lindeberg. Nämnda makars son, kaptenen vid flottan Henrik Gustaf Ulfvenklou, var den bekante andebesvärjaren på 1780-talet. Han dog 1819 i Ronneby. Gift på Halsnäs i Ramkvilla socken, Jönköpings län, med Eva Helena Ehrenstråle. Deras son, Hans Henrik, föddes på Kläckeberga och afled därstädes i späd ålder samt blef begrafven i Wulfklouska grafkapellet. En annan son, Abraham Henrik, blef löjtnant vid Kronobergs regemente och afled ogift vid 30 års ålder 1823 »af ett vådaskott ur sin egen bössa under en jakt». Han slöt ätten på svärdsidan.
Den mycket omtalade öfverstinnan Dorotea von Zeidewitz, hvilken säges hafva varit markgrefven Georg Karls af Bayreuth frånskilda maka, född prinsessa af Holstein-Beck, och som tillbragte sin ålderdom i största tillbakadragenhet på säteriet Stäflö, har, såvidt man kunnat finna, icke fått sig lägerstad upplåten inom grafkapellets murar. Hon afled på Stäflö, enligt anteckning i Åby församlings kyrkobok, vid 75 års ålder den 21 dec. 1761, således 13 år före grafkapellets nybyggnad, och erhöll sin numera obekanta lägerstad å kyrkogården, hvarifrån någon omflyttning säkerligen ej ifrågakommit, när grafkapellet nybyggdes.
Senare innehafvare af Björnö- och Stäflögodsen, bland hvilka märkas medlemmar af adliga ätten Berg von Linde och grefliga ätten Posse, hafva sedan 1800-talets början icke användt grafkapellet till grafhvalf, ehuru de räknat nära skyldskap med den Ulfvenklouska ätten.
Grefliga Posseska släkten har sin särskilda familjegraf å kyrkogården, prydd med en hög och vacker obelisk af granit.
Till öfre våningen i grafkapellet leder från kyrkogården en hög yttertrappa af sten å östra sidoväggen, hvarest öfver själfva dörringången finnes i muren anbragt ett i sten särdeles väl arbetadt och väl bibehållet sköldemärke, utvisande de förenade sköldarna af adliga ätten Wulfklous och friherrliga ätten von Grooths vapen, hvartdera med sin krona öfver samt båda omslutna af ornamenterade eklöfsgrenar,
| 34 |
»17: A: H: U. - E: C: v. G: 84». Det är: Abraham Henrik Ulfvenklou. Eleonora Charlotta von Grooth. 1784.
Vid inträdet i bönkapellet har man att passera en mindre förstuga med ytterligare en inre trappuppgång till själfva bönerummet eller galleriet. Detta sistnämnda, som är regelbundet fyrkantigt, har de trenne väggarna helt och hållet täckta af 14 st. större och mindre oljefärgstaflor öfver bibliska ämnen, målade dels på trä och dels på duk. Flera af dem synas icke sakna konstvärde.
Inredningen utgöres för öfrigt af några enkla bänkar och länstolar från 1800-talets början.
De halft spetsbågiga fönstren å östra och västra sidoväggarna göra rummet ljust och behagligt.
Den ursprungligen fria, men i senare tider genom höga glasrutor afstängda norra väggöppningen mot själfva kyrkan, medgifver obehindrad utsikt öfver en del af kyrkans inre med predikstolen.
Från galleriet ned till kyrkan leder en särskild inre trappgång.
Galleriet, hvilket numera icke, eller åtminstone
högst sällan användes vid gudstjänstens öfvervarande,
inger i öfrigt, likasom kyrkans såväl inre som yttre i
dess vackra, nyrestaurerade skick, ett mer än vanligt
tilltalande intryck, hvilket ytterligare förhöjes vid
tanken på de hängångna släkten, som led efter led här
hafva firat sina andaktsstunder inom samma murar,
som därefter fått i fridfullt hägn omsluta såväl
förfädrens som deras eget multnade stoft. Gloria
in excelsis.
