Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms öfverståthållare, af N. von Dardel. 21. Grefve Johan Kristoffer von Düring (med porträtt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
första fredsårens för det utmattade riket så
välbehöfliga hvila under det förenade inflytandet
af nyvunna krafter och gynnsamma yttre politiska
förhållanden krigiska känslor åter begynte vakna i
nationen och med dem äfven hoppet att få hämnas på
den grymme arffienden i öster samt tillika återställa
Sveriges forna storhet, greps äfven Düring af denna
medryckande patriotiska stämning och sågs snart i
främsta ledet bland krigspolitikens förfäktare i den
lagstiftande församlingen. Vid 1734 års riksdag blef
han också af detta nu på riddarhuset triumferande
parti insatt i det mäktiga sekreta utskottet, där
han sedan under flera följande riksmöten jämväl
hade säte. Med ifver arbetade han nu för de stolta
drömmarnas förverkligande och synes härvid hafva
trädt i nära förbindelse med franska sändebudet
Casteja, som med hänsynslös energi fullföljde samma
mål och för att vinna detsamma ej sparade på löften
om Frankrikes verksamma bistånd vid en blifvande
kamp mot moskoviten, löften, dem han genom Düring
och andra vänner lät frambära till utskottet och
hvilka därstädes gärna togos för goda. Trots alla
ansträngningar lyckades dock icke krigsentusiasterna
vid denna riksdag tillkämpa sig segern. Fredspartiets
bepröfvade ledare, den store statsmannen Arvid Horn,
förmådde ännu afvärja de hotande angreppen mot den
politik, som efter enväldets hemsökelser återgifvit
Sverige lugn, frihet och välstånd, ännu i sin fasta
hand kvarhålla det svenska statsrodret, som han så
länge och med så sällsynt framgång fört.
1738 möttes de två kämpande skarorna, för första
gången bärande de sedan så ryktbara namnen hattar
och mössor, ånyo och denna gång till en afgörande
kraftmätning. På riddarhuset hade krigsvännerna från
första stund en bestämd öfvervikt. En ej ringa del af
partiet utgjordes emellertid af unga officerare utan
politisk mognad och erfarenhet. För att lättare leda
och sammanhålla denna skara förenade sig nu några
generaler, bland dem Düring, att hålla gemensamt
bord för sina unga kamrater. Denna förening, som
fick namnet »lilla generalitetet», kom snart att
utöfva ett stort inflytande i de krigiska idéernas
tjänst. Den blef en »sjudande gryta» enligt Tessins
ord. Hattpartiet, som förde stridslystnadens,
rysshatets och den lågande patriotiska hänförelsens
talan, samlade också alltjämt nya anhängare under
sina fanor. Mot denna hastigt tillväxande mäktiga
nationella rörelse förmådde mössorna ej hålla stånd;
Horn tvangs att afgå, och rådet fylldes med den nya
riktningens förkämpar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
