Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 3. De sanna kristnas saliga frid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
warit, att du trott, det allt måste botas hos dig, innan du
kunde hafwa frid; att du icke trott eller förstått, huru förloradt
det är med dig, och huru allt är fullkomnadt och botadt i
Kristus. Du har wäl känt dig wara en stor syndare, men icke en
helt förtappad syndare; och om Kristus har du wäl trott, att
han frälsar stora syndare, men icke sådana, som du härtills
warit. Eller om du ock trott, att han frälsar sådana som dig, har
du likwäl icke för egen del ännu trott, att ock du nu war i
Lammets död och blod nog salig, helig, ren och god, hade fått
förlåtelse för allt och war ett Guds barn, utan åtnöjt dig
denna tröst förutan, under wäntan, antingen på någon förbättring,
eller någon känsla, som skulle komma och säga dig, när du hade
nåd. Dessa äro de wanligaste orsakerna, hwarföre sökande
själar icke få frid. Andra ligga ock i ännu mer köttslig säkerhet,
hafwa ännu någonting mer angeläget, än Guds nåd, hafwa
afgudar och skötesynder, som de icke wilja bIifwa skilda ifrån,
- och då är det wäl, att de icke få frid.
9. För att få Guds frid fordras således: först att
ingenting är dig så angeläget, som Guds nåd, att du icke förr
åtnöjes, än du fått förwissning derom; för det andra, att du lär
förtwifla på dig sjelf, d. ä. på alla företag, allt görande och
blifwande, och, sådan du är, såsom ännu en owärdig, ja,
förtappad syndare, söker all din frälsning i Kristus allena; för det
tredje, att du icke wäntar på förwissningen i känslan, genom inre
swar uti ditt hjerta, utan tager Guds swar der, hwarest Gud
gifwer det, i ordet, endast i ordet. - Har det med en själ
endast kommit derhän, att hon framför allt annat söker detta,
suckande wid sig sjelf: Ack, om jag blott hade Guds nåd, så wille
jag ingenting på jorden högre önska mig, så aktade jag icke, hwad
helst jag skulle lida; och ack, om jag kunde tro på Kristus allena
och blott wara funnen i honom! Om jag blott wore wiss på,
att hans förtjenst hörde mig till! Och jag will tro på ordet,
jag will icke bida på känslor, om jag blott kunde tro! o. s. w.
Si, då är tron redan tänd, och då skall det icke fela, att icke
den själen äfwen får förwissning om nåden, får full frid. Den
saken will Gud sörja för. När någon med sådant sinne tycker
och klagar, att han icke kan tro, så är det ingen fara med
honom. Det står nu på Gud och hans gifwande, och då är ingen
fara. Herren säger: "Han begär mig, ty will jag uthjelpa honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
