Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5. Huru en trogen själ affaller och blifwer andligen död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
wägar, när en kristen warit olycklig att göra något swårare
syndafall. Likasom wåra första föräldrar efter fallet, förnimmande
sin nakenhet, gjorde sig skörten af fikonlöf och, när de hörde
Herrens röst gående i lustgården, då dagen swalkades, undstucko sig
för Herrens ansigte bland träden (1 Mos. 3); så göra ock wi.
På synden följer skygghet för Gud; man kan icke straxt, så naken
och brottslig man är, komma inför honom, bedja och tro; den
arma själen drager sig bort, håller sig på afstånd från
Herren. Detta är först något, som ligger i allas känsla och händer
hwarje kristen, men hjelpes alltid, när det blott blifwer i känslan,
och öfwerwinnes genom den stora nåden och ordet om denna.
Stundom händer det, att den arma menniskan också tänker: "Jag
är en affälling, som måste göra en helt ny bättring" - och
föreställer sig denna såsom en stor och besynnerlig sak - en så
kännbar och djup ånger, som kan motswara syndens storhet, en
kännbar förwissning om Guds nåd och en förbättring i lefwernet,
hwilken skall för Gud wisa, att ångren warit sann; och märk, allt
detta skall ske, förrän hon skall tro, förrän hon kan framgå till
nådestolen! Men det sker icke så; det kommer icke, det hon
wäntar på, twärtom erfar hon motsatsen - ty aldrig känner man
syndaångren så bitter, när man håller sig på afstånd från Gud,
som när man kommer med synden till honom och will hafwa och
tro hans nåd. Dessutom är ångren alltid något, som en rätt
kristen aldrig kan finna hos sig nog djup. Emellertid, när själen
håller sig på afstånd från Gud, blifwer hiertat allt kallare,
ångren allt mindre kännbar, men i samma mån skyggheten och
aflägsenheten från Gud allt större. Likaledes uteblifwer den wäntade
förbättringen i lefwernet, det onda blifwer twärtom allt
mäktigare, och kraften att strida deremot alltmindre; genom lifskällans
öfwergifwande och lagens inträngande uppkommer här en ny nöd,
som är wärre än det skedda fallet: synden börjar på nytt lefwa
upp uti begärelser - och så börjar den arma själen att gå steg
för steg tillbaka, längre och längre från sin Frälsare. De
förminskade lifstecknen förminska tillförsigten, och den förminskade
tillförsigten förminskar lifstecknen. Omsider utdör all omsorg och
angelägenhet; förståndet förmörkas, samwetet söfwes, och snart är
ingenting så wisst och ingenting så wigtigt mer, att det förmår
drifwa själen till nådestolen, utan det får wara, som det är, och
gå, som det går, det kan icke hjelpas - någon falsk tröst eller
någon afgud intager hjertat, och det är slut! - O, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
