Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jpäcken listade sig* sakta genom fördjupningens
långa, blankslipade stenröse, porlande och sorlande,
nunnande vislåtar i dunkel vårnatt. Nu nunnade
den, ty den var liten och späd och musiken hade
inga ord. Men kunde den sjunga om allt hvad
gånget lif gifvit åt skogsdungen, åt dälderna och
snåren, åt slottet där borta med spiror och torn,
åt alla de många människobarn, som brottats under
flydda år, då skulle det blifvit en spelemansmarsch
med gnistor och månskensstrålar, en vargalåt och
en harpoklang. Ty sådant är ju lifvet.
Nu nunnade bäcken. Ytterst vid randen satt
en ung flicka och nunnade med, satt där och små-
sjöng, ty hon väntade lifvets sakrament, väntade
mannen, som kom bärande med kärleken, den nya,
varma ström, som nyss kommit henne att skälfva
och brinna.
Ada var icke stor, förr liten, mera ljus än mörk.
Ur ögats svarta djup kunde det gnistra och spraka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
