Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En timma senare var Albin framme vid Jäm-
merdals gård oeh gjorde ronden bland folket där.
Märkvärdigt nog fann han tillmötesgående hos dem
och bondpatronen var häller inte oäfven. Han pra-
tade länge och inställsamt, var ingen hatare af för-
eningslifvet, men däremot gramse på somliga socia-
lister, isynnerhet redaktören för den där tidningen.
Kvällen kom och de förbluffade arbetarne
blefvo ombedda komma upp på kontoret. Agitatorn
kunde gärna följa med och höra på hvad saken
gälde, menade det lilla bondmajestätet, något som
Albin fann synnerligen tilltalande, ty han väntade
sig en uppfriskande stund.
Snart stiger patron ut med en tidning i han-
dén, från hvars fjärde sida han läser upp ett lands-
bygdsbref, innehållande de mest grafva anklagelser
mot just honom själf. Där skildrades först i bjärta
färger hurusom han under fromleriets mask fört sin
förre husbonde bakom ljuset och bestulit honom
in på bara kroppen, vidare huru han, rik vorden
genom det systematiska tjufveriet, såg sig i stånd
att köpa gården då husbond var konkursmässig samt
slutligen den usla lön, som bestods gårdens trälar.
Då han slutat läsa blickade han mönstrande
ut bland de församlade samt sade slutligen med en
stämma, som doftade räf och gammal-testamente:
— Så beljugen och nersvärtad har väl aldrig
någon blifvit. Ni vet ju alla att jag är fattig och det
fins väl ingen här, som kan vitsorda lögnarens för-
tal? Och hvilken af er är väl rcke nöjd med sin lön?
Mumlet mullrade oredigt ut från skaran, i hvil-
ken de flesta voro gamla gubbar. Ingen vågade
’ — 36 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
