Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Livet i Gud, dess väsende och utveckling (27—37) - 36. Skogsblomman eller Ödmjukhetens upphov och natur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
Så har Gud i naturen ställt en träffande bild
framför oss av nådens skönaste frukt, ödmjukheten.
Ödmjukheten kan icke växa i den gamla
naturens även bästa jordmån. En människa, vilkens
köttsliga jag ännu lever, kan icke vara verkligt ödmjuk,
ehuru hon kan synas vara det. Naturens s. k.
ödmjukhet liknar en spänd fjäder, vilken väl böjt sig
för ett tvång men, emedan hon icke är böjd i sig
själv, rätar ut sig, så snart tvånget upphör.
Det köttsliga jagets död är gruvligt bitter och
mycket långsam. Att fälla ett träd kan vara blott
några minuters verk, men dess död och förvandling
till fruktbärande mylla fordrar flera år. En människa
kan drabbas av en svår händelse som fäller henne
till jorden så att säga, men detta har ingalunda
förödmjukat henne, såsom fåkunniga pläga mena. Nej
den medfödda stoltheten lever och hämtar ofta kraft
genom själva olyckan. Detta hör man av de bittra
klagoropen. Ty vad äro dessa annat än rörelser av
det stolta jaget, vilket anser sig behandlat mycket
illa emot vad det förtjänat och därför värt allas
mis-kund. Egentligen är varje klagorop ett tecken, att
detta jag ännu lever. Vore vi döda vår själviskhet,
såsom Guds son var det, så skulle vi lida lika tysta
som han gjorde det. Klagoropen — vi tala icke
nu om kroppslig smärta utan om klagorop i
allmänhet — äro vanligen dödsryckningar av vår
själviskhet, som stretar emot döden men måste dö.
Det köttsliga jaget blir icke en lämplig jordmån
för ödmjukheten blott därför att det dör. Något
mera behöves. Om ett nedfällt träd inneslutes i ett
fuktfritt rum, torkar det väl men multnar icke. För
att multna måste det hava luft och fukt, helst vara
ute under himmelens regn. Så måste vi hava mycket
av nådens ljuvliga dagg, om ödmjukheten skall
uppväxa hos oss. Skämmas och förtvivla över egna
fel men få dem hult förlåtna, det är ödmjukhetens
jordmån. Många tvingas att dö ifrån sina önsk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
