Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gande, nervspända qvinnor kröp hon
framåt — kröp — kröp.
Sven lutade sig öfver henne, hade
fattat henne om lifvet och försökte få
henne med sig. Men dragen af en
oemotståndlig kraft arbetade hon sig
spasmodiskt fram. Hultin rörde sig
icke, förr än hon kom s& nära honom,
att han kunde nå henne med handen.
Då reste sig Sven rak. De båda
männen stodo anslgte mot ansigte.
Mellan dem var den unga flickan, nästan
metvetslös. De vexlade ett snabt,
hvasst ögonkast. Och med ett
half-qväfdt utrop af raseri och smärta slog
Sven med knutna handen Hultin midt
1 ansigtet!... Det blef dödsblekt,
hvitt som lärft, och det ur näsan och
munnen framträngande blodet, som
droppade ned på däcket, gjorde det
hemskt att skåda. Men han rörde
sig icke, lyfte ej handen till
motvärn, fastän det glimmade till i hans
ögon.
Signe var afsvlmmad. Några af dem
som skyndat till förde bort henne.
Uppträdet hade blifvit åsedt af
ång-båtsbefälet och ett par af manskapet
blefvo ditsända för att taga Sven i
förvar, emedan han ansågs hafva stält
till oredan. Männen, som kommo, voro
norrmän och det blef ett vildt
slagsmål mellan å ena sidan svenskar och
å den andra norrmän och danskar,
hvari både anledning och annat
glömdes. Man slogs af nationalhat och
kanske äfven af berserkaraseri —
samma hysteri, som hos qvinnorna
föranledde de andliga abnormlteterna, fast
den gaf sig uttryck på annat sätt.
Karl Johan Petterson var tillstädes.
Han slängde dragspelet till den
närmast stående — som råkade vara mr
Johnson — med tillsägelse:
— Se här! Ta* spelet! Men akta
det väl!
Derpå seglade han in i högen med
ett “tjo!” och “tjo!” och “tjo!”
Efter detta uppträde lägrade sig
enformigheten öfver fartyget Det
började blifva allt solvarmare och en viss
slapphet kom i blodet. Man satt och
låg och hvilade sig. Både
andaktsöf-ningarne och dansen hadQ afstannat —
kanske blifvit förbjudna. Tiden
började blifva lång.
På morgonen den nionde dagen
möttes en mängd flytande madrasser. Det
var ett säkert tecken att land var nära.
De hade nemligen blifvit utkastade af
någon emigrantångare som varit strax
före. Snart fingo äfven utvandrarne
ombord å denna ångare tillsägelse att
kasta sina öfverbord.
Längre fram på dagen såg man
Bartholdis frihetegudinna på Bedloes
Island. Det var en syn som fylde
mångens bröst med så mycken entusiasm,
att det hotade explodera.
Alla voro nu på däck. Allas ögon
voro vända åt ett håll. Alla voro i
andlös spänning.
Helge Norgren stod i klungan på
“backen”, dit så många som kunde få
plats der hade trängt sig.
Vid åsynen af frihetsgudinnan, som
tycktes ha kommit vadande ut i hafvet
•dem till mötes, kunde han icke längre
hålla sig lugn.
Han sprang upp på gångspelet, tog
af sig mössan — den hvita
studentmössan — och-brast ut i ett jublande:
— Hurra!
Hela utvandrareskaran greps af
samma hänförelse.
— Hurra! hurra! hurra!
Och uppsprungen på gångspelet,
högt öfver dem alla, stod Helge och
svingade mössan. Vare sig det skedde
af våda eller ej — nog af, den hvita
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
